jespercaron

Idag på stranden sade Neo att han var kissnödig. Jag pekade på en skogsdunge en bit bort och sade: Gå iväg en bit och kissa. Utan att närmare precisera var. Neo gick då följaktligen två meter bort och... ja, bilden talar för sig själv.



Något som aldrig upphör att fashinera mig är ett barns uppväxt. Varje ålder har verkligen sin charm och sina magiska ögonblick. Hittills tycker jag nog att fyra års åldern är den allra bästa. Det är så härligt att höra hur de resonerar och hur mycket tankar och känslor som finns på insidan. På bilden syns en förhandlingssituation. Vi hade varit vid sjön och Neo orkade inte gå. Han försökte på alla sätt och vis illustrera och shosta för att vi skulle fatta hur trött han var. Han ville med andra ord bli buren. Han fick inget större gehör hos varken mig eller Malin för det förslaget. Då sade Malin att vi kunde tävla till bilen. Varpå den här tröttheten som Neo hade försökt illustrera fullt ut i ett par minuter var som bortblåst. Man glömmer...

Han vann tävlingen.



När jag var liten var min absoluta favoritleksak LEGO. Helt utan konkurrens. Därför är jag extra glad att Neo också är besatt av dessa magiska framgångsleksaker. Han är dessutom oerhört bra på att bygga. Numera köper vi LEGO för åldrar 9-15 år. Han fixar dessa bitar. Vi var hemma hos ett par kompisar för en tid sedan som har barn i dessa åldrar. Grabben kom då och frågade pappan om han kunde hjälpa till med ett par "svåra" bitar.

Utan att tänka mig för vad det kunde få för konsekvenser sade jag att Neo kan bygga ihop de "svåra" bitarna. Det var en väldigt stolt Neo som fick instruera en kille på 10 år hur man bygger LEGO. Om det stärkte Neos självförtroende så vet jag inte vad det gjorde för den andra killens självförtroende. Är han attitydstränad så antar han utmaningen att bli bättre. Kanske analyserar jag saker väl mycket här... I alla fall är jag grymt stolt över min killes förmåga att sätta ihop LEGO bitar.