jespercaron

Idag var dagen som jag väntat på och samtidigt fasat för ett bra tag. Jag älskar att träna utomhus och löpning är på något sätt en form som utsätter kroppen på ett bra sätt. Har en känsla av att om jag kan bli riktigt löptränad så kommer jag att älska det.

Efter sex år av konstanta problem med fötterna (Det har ni aldrig läst tidigare va?) har jag dock velat skjuta upp provpasset hur länge som helst. I Tibro har de dock ett fantastiskt bra löparspår som passar bra för ett första pass. Jag kände hur hjärtat bultade när vi satt i bilen för att åka dit. Alla år av smärtor nivå 7,8,9,10 på en 10 gradis smärtskala gör att jag fortfarande håller på att bygga upp tron på min egen kropp. Väl framme vid spåret var jag nästan yr. Jag insåg att med så mycket rädsla i kroppen är jag knappast i ett bra tillstånd för att kunna testa löpning på ett bra sätt.

Jag bestämde mig ändå för att prova och vara såpass lyhörd att jag skulle sluta så fort jag kände den minsta tendens till smärta. Det sista jag önskar just nu är 10 veckor på kryckor lagom till semestern. Jag sprang tillsammans med min kära fru Malin som satte ett rätt OK tempo. Pulsen upp i 170. I cirka en kilometer satt spänningen och rädslan i kroppen och sedan började det ge sig. Efter två kilometer var känslan helt borta. Som planerat körde jag bara 2,5 kilometer.

Känslan av att "gå i mål" utan att foten gjorde ont var obeskrivlig. Det kändes oerhört hoppfullt. Inga antydningar till smärta uppstod heller under eftermiddagen. Imorgon blir det vila igen för att inte förta mig. Jag känner mig själv och vet att jag har en tendens att ryckas med och här gäller det att vara smart i stället för impulsiv. Om fötterna känns bra imorgon så kör jag nog ett pass på söndag igen.

Tycker dessutom att jag så här 75 dagar in i mitt nya liv ser mycket smalare ut. Den där supermagen som jag dragit på har minskat betydligt. Det finns en hel del kvar men jag är helt klart på rätt väg.