Neo på akuten
Himmel och helvete på samma dag. Laddad av en härlig föreläsning i Falköping såg jag fram emot en kväll av lek och bus tillsammans med ungarna. Det blev första gången på hela veckan som vi skulle få ett ordentligt pass tillsammans. Innan vi åkte hem svängde vi förbi ett köpcentra. Väl där kräktes Neo på golvet och blev alldeles matt. Han var helt kritvit i ansiktet. Vi sitter på golvet jag och Neo och jag märker att han har det grymt jobbigt. En vänlig tjej från butikspersonalen kommer och ger oss ett glas vatten och papper. Det känns skönt när hjälpen kommer spontant. Nomi står bredvid och tycker att det är långtråkigt.
Malin som precis slutat jobbet kommer till oss i affären. Vi bestämmer oss för att gå till en restaurang och köpa ett glas juice. Där försvinner Neo in i dimman. Han är inte riktigt kontaktbar. Vi åker blixtfort till akuten och där fick hann sedan stanna över natt. Eftersom han piggnat till så kände vi alla att det fungerade att jag och Nomi åkte därifrån. 
Det gör så ont i mig när barnen får lida.
Den här dagen blev det inte alls som jag hade tänkt mig. När jag satt i bilen med Nomi på väg hem funderade jag lite över vad man kan lära sig av det här. Det jag kom fram till är väl att det ibland är bra att bli påmind om att varje dag är en del av livet. Det går inte vänta. Man måste säga till sig själv: Lev Nu! - För allt vad du är värd! Man vet aldrig exakt hur framtiden blir. Med tanke på Malins och mitt arbete med mycket resa är jag dessutom väldigt lycklig över att jag var hemma just den här kvällen. Vi fick ett innerligt möte tillsammans jag och Neo. Jag fanns där för honom och det känns väldigt bra. Senare på kvällen blev hann piggare och hade rockat fett ända till söms.
