jespercaron

Den här dagen var länge en dag en oerhört smärtsam dag för mig. Min egen student var allt annat än lycklig. I stort sett hela min tid från högstadiet och gymnasiet var jobbig för mig. Jag kände då att jag inte dög och att jag inte var värd att älskas. I takt med att åren gick blev jag allt mer "lurig" i min jakt efter att hitta rätt. Sanningen var att jag hade en verklighetsuppfattning som var väldigt konstig och ju mer jag försökte desto värre blev det.

Hela tiden kände jag också att det var viktigt att ingen fick reda på hur dåligt jag mådde så samtidigt försökte jag bygga upp en bild av hur bra det var och hur framåt jag var. Trodde verkligen att ingen märkte det. :)

När det väl var dags för studenten så ändrades allt det där. Jag minns fortfarande hur jag vaknade på morgonen för att fira "den lyckligaste dagen i livet" och det kändes allt annat än det. Redan på morgonen insåg jag att något måste ändras. Jag var less på att spela någon som jag inte var och jag kände att jag behöver inte låtsas längre. Det visade sig på fler än ett sätt under den dagen.

Jag fattade då ett beslut som hänger med mig än idag. För som jag kände då så var det alla andras fel att jag mådde dåligt. Att alla andra var elaka, syniska och hårda. Så med den världsbilden bestämde jag att Ingen skall få mig att må dåligt mer i mitt liv. (Väldigt långt från det jag föreläser om idag men ändå ett rejält kliv framåt)
Många gånger sedan dess har jag kommit tillbaka till den känslan. Det är ett bra sätt att nollställa sig.

Som du säkert har räknat ut räckte inte det beslutet för att städa upp hela mitt känsloliv men det var där resan började.

Länge var därför studenten en smärtsam dag eftersom varje gång det hände så blev jag påmind om allt som var jobbigt och alla smärtsamma år. Det fina är dock att just det här med att bli påmind gör att man tvingas arbeta ännu mer med sig själv. Idag firar jag studenten som ett slags pånyttfödelse. Jag kan med stolthet se att mitt liv tog en vändning den där smärtsamma dagen för nitton år sedan.

Idag stod jag en lång stund och tittade på alla lastbilar som passerade och det slog mig att det var ganska många som stod där på lastbilsflaken och firade den lyckligaste dagen i sitt liv som såg ganska vilsna och härjade ut.

När jag stod där på min student så trodde jag på fullaste allvar att jag var den enda som kände så.