Renovera mera!
En fantasi jag burit på ända sedan vi flyttade in i vårt hus för fem år sedan har varit att plocka bort ett slags vägg som separerade köket från matvrån. På så sätt skulle vi skapa en större öppen yta istället för den ganska instängda atmosfär som de båda rummen drogs med. Problemet var att denna vägg utgjordes av ett antal rymliga förvaringsskåp som vi utan större svårighet hade fyllt till bredden.
Vi var nästan helt säkra på att min fantasi var omöjlig just därför. Om vi tog bort hälften av skåpen, vart skulle vi då förvara alla husgeråd och specerier?
Mitt uppe i samtalet kring väggens vara eller inte vara började vi titta på vad vi faktiskt förvarade i skåpen. Det blev väldigt uppenbart att det fanns en hel del saker där som vi utan problem skulle kunna göra oss av med. Bland annat hittade vi en skärkubb att skära lök på som jag fått i födelsedagspresent en gång i tiden. Denna kubb hade vi uppenbarligen inte använt på nästan fem år eftersom vi inte hittade den specialgjorde kniven som behövdes för att använda den. Den måste ha avlägsnats vid flytten med andra ord.
Men skulle vi klara oss med halva skåpsytan? Vi pratar I-landsproblem på hög nivå här:)
Jag blev fascinerad av frågan. Tänk om det går! Det var med ett slags feber skapad av både förväntan och osäkerhet som vi skred till verket. Det kändes som om vi påbörjat en omöjlig uppgift. Nu var det i alla fall för sent att ångra oss eftersom jag kommit en bra bit på väg i rivandet.
Så här två veckor senare är renoveringen mer eller mindre färdig. I helgen började vi således arbetet med att sortera igenom vad som kunde avyttras till secondhand och eventuellt till källsorteringen. Det blev ett rejält lass som gick i väg från hemmet med saker som vi inte behövde. En hel del saker hade vi dessutom inte använt på över fem år. Sägas måste väl att det inte riktigt blev en halvering av skåpsytan men näst intill.
Med ett visst mått av självhäpnad kan jag också konstatera att vi till och med fick lite skåpsyta över. Jag är dessutom övertygad om att vi skulle kunna göra ännu en halvering om vi var fast beslutna att lyckas med det.
Varför berättar jag det här för dig?
Jo jag tror nämligen att det här är som ett mikroperspektiv på livet i stort. Det flesta av oss människor fyller våra liv till bredden med saker att göra. En av västvärldens i särklass vanligaste ursäkter är att: Jag kan inte göra X för jag har inte tid.
Men vad fyller vi våra liv med? Hur mycket ger det oss? Vilka tidskrävande aktiviteter har du som egentligen inte ger någonting? Vad kan du ta bort utan att det egentligen märks någon skillnad?
Ett annat perspektiv skulle kunna vara: Vad vill du få in i ditt liv idag som du upplever att du inte hinner med? Vad behöver du eventuellt ta bort för att få in detta istället?
Jag tror personligen att många av oss och jag inkluderar mig själv här skulle kunna ta bort hälften av alla aktiviteter utan att det försämrade lyckonivån ett endaste dugg. Snarare tvärt om!
Så varför inte redan nu Fatta ett beslut att Ta bort en sak som inte ger dig något och Ersätt med något bättre. Detta ”bättre” kanske är just att göra ingenting eller att reflektera lite över livet. Du vet säkert allra bäst vad som är ett gynnande val här.
Ha en toppen vecka!
Lev Nu – för allt vad du är värd!
Jesper Caron
”Om du äger fler än 50 saker så är det sakerna som äger dig!” - Mahatma Ghandi
Prenumeration på In Action
Om du tycker att In Action är av värde för dig och Materialet gör skillnad i ditt liv så är jag tacksam om du rekommenderar det vidare till andra. Att bli prenumerant är mycket enkelt. Man besöker www.jespercaron.se och klickar på knappen ”IN Action”. Därefter fyller man i formuläret och sedan är man prenumerant!
Copyright © Actionplant AB - Innehållet i IN ACTION får kopieras och distribueras för ickekommersiellt bruk så länge som författarens namn, hemsida och kontaktinformation medföljer. Copyrighten upprätthålls av din personliga ärlighet och integritet.
Jesper Caron On tour 2012
Att prova någonting helt nytt
Har testat en ny sak med mina fötter. En typ av genombrottsträning som har levt i det fördolda. Första gången jag fick höra talas om det var när min gode vän som är utbildad läkare Adam Löfving tipsade om det. Sedan har jag stött på metoden igen via intervjuer och möten med flera av Sveriges mest framgångsrika friidrottare bland annat Stefan Holm och Susanna Kallur.
I korthet bygger metoden på att man inte vilar. Man gör istället det som krävs för att uthärda smärtan och trycka bort inflammationen.
Beroende på vem man frågar så händer lite olika saker här. Den förklaringen som jag gillar bäst säger så här. Om du har en inflammation... och vilar... då minskar muskelmassan. (Jfr benbrott) När du sedan skall bygga upp muskeln igen har du alltså en mindre kapacitet än tidigare vilket gör att steget för att bygga upp är ännu större vilket gör att inflammationen kan återkomma.
Om du istället fortsätter att träna med full belastning trots inflammationen och använder värktabletter och ketoprofen som medspelare förlorar du ingen muskelmassa. Eftersom jag är hjärtopererad kan jag inte använda kortison annars är det föstås mycket bra om man kör den här metoden.
Sägas skall att jag har väldigt blandade känslor inför mediciner så har jag tvekat länge innan jag bestämde mig för att testa. I sommar har det således blivit en hel del sådant här. Vad säger ni hälsokost freaks... känns helt rätt va? :)
Det var ett svårt beslut just på grund av det du ser på bilden ovan.
Det känns liksom fel i hela mig. Men sanningen att säga så kände jag inte att jag hade fler alternativ kvar.
Jag har varit hos runt 100 olika läkare, experter och fotortopeder, testat akupunktur, feldenkreis, massage, kinnesologi och allehanda alternativ behandlingar, provat närmare 80 olika kosttillskott. Allt från blåbärs juice och asaybär till mangosteenfrukt, krom, vitaminer, mineraler, aloevera osv. Testat en massa olika behandlingar i ett alternativt medvetande tillstånd, NLP, NAC, mental träning, mindfulness, Resanterapi m.fl. Har tagit säkert 50 olika prover på lasarettet där man testat allt från gickt till reumatism etc.Vet inte hur många olika röntgen vinklar och MR jag har varit på. På gymmet har jag provat mängder av olika uppbyggande övningar via 5 stycken olika personliga tränare. Ingenting har fungerat. Slutnotan ligger förnärvarande på ett belopp som skulle gå att köpa en ny bil för. Men den mystiska smärtan kvarstår. Har säkert 50 sidor dokumenterat med anteckningar om vad jag har testat och analyserat.
Jag vet att man aldrig kan säga att man har provat allt men just nu dyker det aldrig upp något nytt när folk i min närhet skall ge tips.
Det som fick mig att fatta beslutet att testa var en intervju med Stefan Holm. Minns inte exakt hur han beskrev det men med engång kändes det rätt. Rädslan hade bytts till förväntan.
I sommar har jag följaktligen gjort allt som jag har samlat på listan över saker som triggar igång inflammationen. Allt från trädgårdsarbete, till trappmaskin, till konstiga belastningar i olika situationer, åka inlines, mm.
Oavsett hur ont det har gjort så har jag kört på. En Citodon bara så... Har haft värk mer eller mindre i åtta veckor nu.
I förrförra veckan gav äntligen smärtan med sig.
Där jag nu är alltså i ett läge där alla små muskler och liggament i fötterna är starkare än på säkert tio år. Jag påstår inte att det här är över och att jag har löst problemet för alltid men jag vet att jag har ett nytt utgångsläge.
För tre år sedan vilade jag cirka 18 veckor på grund av inflammationen. Är det någon som tror att jag blev starkare i fötterna av det? Icke sa nicke.
Det är som den gamla devisen säger: Never, ever give up!
För om du gör det då kan du vara säker på att du inte hittar några nya svar.
Guld! Guld! Guld! - Seger i Gothia Cup!
Bildtext: Uppvärmning inför Gothia Cup finalen. Man kände hur nervösa tjejerna var. Tjejerna försökte skoja fram glädjen men skratten fastnade lite i halsen.
Mitt uppdrag - Mental konditionsträning.
För ungefär fyra månader sedan fick jag ett uppdrag för Bergdalens F14 lag. När samtalet kom blev jag förstås glad men samtidigt var jag säker på att jag skulle tacka nej. Har gjort insatser i Borås för både Norrby, BHC och Elfsborg och med väldigt fina resultat. Norrby vände en förlustsvit på sex matcher efter min insasts.
När vi däremot börjat förhandla om ersättning har det stått klart att man gärna ville använda min kompetens men inte gärna ville betala för den. Med ett relativt måttligt intresse för idrott (Att kolla på idrott och vara supporter. Inte att utöva själv.) så har det känts mindre intressant.
Som jag ser det finns det oändligt mycket viktigare frågor att lägga min tid på. Som att arbeta mot den globala uppvärmningen eller för att hjälpa personer som är utbrända upp på banan.
När det gällde Elfsborg kunde jag nog gjort ett undantag eftersom laget ändå leder Allsvenskan och på så sätt skulle det kunnat bli en fin fjäder i hatten. Men eftersom det var en enskild spelare som kom till mig ville han absolut inte att det skulle komma ut att vi träffades och då föll även det argumentet.
Därför blev jag mycket förvånad när Bergdalens F14 lag faktiskt hade en budget för att arbeta med Mental konditionsträning. Jag tackade följaktligen ja till erbjudandet och det blev början på en spännande resa.
Tränarna berättade för mig att tjejerna ofta vikte ned sig om man hamnade i underläge i en match. Att man sedan inte kunde samla sig och komma tillbaka. Fick också höra att tjejerna är riktigt bra på fotboll och förra året tog sig till Semifinal i Gothia Cup vilket aldrig hade hänt tidigare. Potentialen fanns där.
Bildtext: Promenaden från Heden till Gamla Ullevi var en spännande studie i tillstånd. Några tjejer var alldeles stela i ansiktet av nervositet. Andra hade gått in i fokusmode. Den där blicken är omisskänlig. När ögonen ser med tunnelseende och hela kroppen utstrålar att Nu fasen skall vi ta dem.
Analysen av laget.
Det första jag gjorde när jag träffade tjejerna en undersökning om laget. Hur de kände inför laget och att spela fortboll. Vilka mål de hade och hur de mådde på det privata planet och en massa andra faktorer. Utifrån deras svar och tränarnas önskemål satte jag sedan samman ett par punkter som vi skulle arbeta med. Det var kul att läsa tjejernas berättelser. Det gick inte att ta miste på hur mycket de vill med fotbollen. Jag ryktes med fullt ut. Meningen var att jag skulle arbeta 10 timmar. Det har blivit det femdubbla hittills. :)
Bildtext: Ju närmre spelaringången vi kom desto mer fokuserade blev tjejerna.
En av faktorerna som vi skulle jobba med var att tighta ihop laget mer. Utifrån tjejernas berättelser var det tydligt att det fanns mycket att vinna här. När jag sedan träffade laget upplevde jag detsamma. Det fanns väldigt mycket hierarki och inre grupperingar inom laget. Har därför lagt ned massor av tid på att få tjejerna att släppa in varandra mer. När vi gjort par och gruppövningar har instruktionen hela tiden varit att arbete med tjejer i laget som man normalt inte pratar så mycket med. Vissa har tagit det här ansvaret mer än andra. Före Gothia Cup kände jag inte alls att vi var färdiga med detta arbetet även om vi gjort framsteg.
Bildtext: Fick höra av en av föräldrarna att föräldrarna brukar vara rätt tysta under matcherna. Det blev min mission att ändra på det. :) Tyckte att de gjorde bra ifrån sig.
Via facebook hade jag följt framfarten i Gothia Cup. Hur man sakta men säkert vunnit sig fram till Semifinalen och där tog sig vidare till final. Vi har utvecklat ett kodord med anknytning till Gothia Cup för att styra tanken rätt i trängda situationer. Tränarna har berättat om att tjejerna har använt kodordet vid matcher för att fouka rätt.
I finalen mötte man Vasalund från Stockholm. Vasalund öppnar mycket starkt. Första kvarten är man avgjort det bättre laget. Det är en sådan enorm nivåskillnad så det är inte sant. Ser hur våra tjejer börjar stressa och slå bort bollar. Man har inte mycket att sätta emot. Det är inte konstigt att man drar på sig först en straff (som Vasalund bränner) och sedan ännu en. Det blir underläge och alltså en sådan situation som man tidigare brukar vika ner sig i.
Men tjejerna viker inte ner sig. Man samlar sig och växer och spelar sig mer och mer in i matchen. När slutsignalen i första halvlek kommer tycker jag att det är två jämnbördiga lag som möts. Vi har dessutom haft ett par fina chanser att kvittera.
I andra halvlek är det jämt och till sist kommer utdelningen. Mycket välförtjänt. Det är match igen. Vasalund blir stressade. De har inte den mentala konditionen som krävs för att komma tillbaka fullt i matchen. Min känsla är att de var så säkra på att vinna att de inte kunde styra om mentalt på att faktiskt förlora. Så här skulle det ju inte gå. Att de går in i ett sådant mode passar förstås våra tjejer desto bättre.
I slutet av matchen åstadkommer Vasalund för all del ett par anfall men det blir aldrig riktigt farligt. Matchen går till straffsparksläggning.
När det blir staffsparkar är jag 100% säker på att vi skall ta hem det här. Med ett nerdigt intresse i att studera folks tillstånd så är det redan klart. Våra tjejer går ut mot mittcirkeln som ett lag. De går centrerade och med ett lugn omkring sig. Här finns det positiv energi och laddning. Vasalund däremot flackar med blickar och visar en uppsjö av ideosynkrasier i kroppen som bara skriker ett och samma budskap: nervositet. Tycker att man kan se det till och med på den här taffliga iphonebilden. Lägg också märke till Vasalundtjejerna i vitt. Det är redan färdigt.
och på den här... Det syns att Bergdalen kommer att vinna.
Samtidigt i Vasalund: Nedåtvända blickar, fingrar i ansiktet och i håret. Några har börjat gå mot mittcirkeln, några sitter ner. Här är man ett splittrat och nervöst lag. Det är kört redan här. Jag vet det helt säkert. Tog mängder av bilder bara för att visa tjejerna när vi ses hur nervositet ser ut vs framgång. En jättefin stilstudie.
och det blev seger. Tjejerna lyckades vända i motgång och som ett enda lag. Mission accomplished. Tycker att tjejerna förtjänade det här. De är så himla duktiga och ambitiösa. De visar ett sådant engagemang i det dom gör. Om alla ungdomar i Sverige visade samma hängivenhet så hade vi haft ett helt annat land idag. (och inte bara ungdomar förresten. Det gäller de vuxna med.)
Ja, jag erkänner. Fotboll kan faktiskt vara kul även som supporter men då vill jag nog gärna ha ett finger med i spelet. :)
Hållbar lycka.
Att lyckas med att balansera förhållande, barn och karriär är inte det enklaste. Just nu skriver jag lite självgott eftersom jag faktiskt upplever att jag har lyckats rätt bra med det. Min karriär genomförs inte på bekostnad av vad varesig min fru eller våra ungar vill/behöver.
Det finns så många föreläsare där den ena parten får försaka sin karriär eller intressen för att det skall passa den andra. Det finns en uppsjö av föreläsare som har havererade förhållanden bakom sig eller ungar som har problem. De har med andra ord lyckats med karriären men inte med föräldrarollen eller förhållandet. Skulle gissa att den här utmaningen gäller ganska många i dagens samhälle.
I min värld blir det inte trovärdigt att tala om hälsa men själv leva ohälsosamt eller att arbeta som relationscoach men ha fyra skillsmässor bakom sig. Eller varför inte tala om vikten av att satsa och sätta mål men sedan fullständigt undergräva den möjligheten för övriga familjen.
Helt klart är att en karriär som föreläsare ställer stora krav på mig som individ. Det kan tyckas ganska glassigt när man står där på scenen men att få ihop allt runt omkring det kräver sin man (eller kvinna.) Och att det dessutom skull behöva innebära att min fru inte skulle kunna satsa på sin karriär och det som hon drömmer om eller att jag genom en allt för stor bortavaro skulle skapa en otrygg uppväxt för ungarna finns inte på kartan. Miraklet uppstår först när man lyckas balansera det hela.
Visst har jag tappat lite tempo som en följd av detta men det gör inget för jag har vunnit något viktigare. Jag kan se mig själv i spegeln och jag har en familj att komma hem till.
Bilden ovanför tog jag när jag cyklade hem 02:30 efter en av mina utmaxningsdagar. Då jobbar jag hela vägen in i mål. Det är sådana dagar som gör att jag som egenföretagare kan vara en bra man och förälder de andra dagarna. Om jag bara hade haft sådana dagar däremot så hade jag aldrig kunnat vara en bra förälder eller man.
Det här problemet kände jag inte till när jag började föreläsa. Då var det 100% utmaxning som gällde. Första gången som jag ställdes inför konsekvenserna av min satsning var på hösten för tre år sedan. Jag genomförde då den största utannonserade föreläsningsturnén i Sverige av någon föreläsare det året. Ingen annan föreläsare gjorde fler öppna föreläsningar än jag.
Jag arbetade bokstavligt talat 16-18 timmar om dagen för att få ihop det hela. Dessutom hade jag två personer anställda på timmar för att öka hävstången ytterligare. Jag satsade alla medel jag kunde få fram. (vilket oroade min revisor.) :)
Turnén blev en pangsucce. Det var fullsatt på i stort sett samtliga föreläsningar och mängder av tidningar gjorde reportage. Som en angenäm följdeffekt fick jag dessutom mängder av uppdrag på företag runt om i landet.
Ungefär halvvägs in på turnén kom jag hem sent på natten. Både Malin och Neo sov. Jag var så fullkomligt lycklig efter att ha slått rekord på "Lev Nu!" föreläsningen i Göteborg. I utvärderingarna såg jag tydligt att jag hade levererat något utöver det vanliga. Det var idel toppbetyg och mängder av beskrivningar från åhörarna som verkligen rörde vid mitt hjärta. Jag hade lyckats beröra in i själen. Det kändes som om jag levde mitt syfte fullt ut. Jag var euforisk och hög på livet. Det var det här jag drömde om när jag började föreläsa.
Jag sitter och bara gottar mig av allt som står i utvärderingarna då jag hör små steg tassandes i hallen. Det var Neo som hade vaknat. Han var då tre år. Så himla gullig i sina små glasögon och nyfiken till tusen och han var så positiv hela han. På dagis uppmärksammade man redan då hur generös och kärleksfull han är.
Han kommer ut till mig där jag sitter i köket. Sätter sig i mitt knä och vill sitta nära. Han börjar ställa massor av frågor och varje fråga skär rakt in i hjärtat på mig.
- Pappa, varför är du aldrig hemma?
- Men det är jag väl. (Jag vet att det just då är en lögn.)
- Vill du leka med mig imorgon?
- Jag kan inte för jag skall åka till Skövde och föreläsa.
- Kan vi leka i helgen då?
- Det går inte. Pappa måste jobba då.
- Vill du inte leka med mig?
- Jo det är klart att jag vill. (Det är sant och lögn på en och samma gång.)
Jag försöker förklara för honom men vad skall jag egentligen förklara? Att JAG brinner så mycket för att göra skillnad i alla andra människors liv att jag inte hinner med honom? Att JAG har satt upp ett mål som kräver så mycket tid att han inte hinns med i mitt liv? Det går inte att förklara på ett sätt som är begripligt.
Att jag och min fru var överens om satsningen är en sak. Vi har valt varandra. Neo däremot har inte valt att komma till den här jorden. Det beslutet har jag och Malin fattat och han är en välsignelse av det beslutet. Jag har svikit honom och det vet jag. Jag ser i hans ögon att ju mer vi pratar desto mindre tycker han om mig. För svaren bekräftar ju bara det jag inte vill att han skall känna.
Sover egentligen inte alls den där natten. Jag känner mig helt värdelös som förälder. Som den mest själviska människan som finns på hela planeten. Det gör ont i hela mig och jag kan inte hindra gråten. Det bara forsar ur mig. Just där och då känner jag mig precis som den där föräldern som jag svor att jag aldrig skulle bli. Miljoner tankar rusar genom mig men ingenting kan få mig att samla mig. Jag kommer inte vidare utan faller bara djupare och djupare ner i sorgen.
Det finns dessutom inget realistiskt sätt att snabbt ändra på det. Jag är fast i ett minutiöst schema där jag tar mig från den ena staden till den andra och gör den ena insatsen efter den andra. Det finns ingen rationell lösning. Jag skulle kunna boka av alla uppdrag men jag vet att det inte går ekonomiskt. Med bokade lokaler, annonsering och anställd personal och allt. Det är bara att fullfölja hösten ut och sedan ändra förhållningssätt till nästa säsong.
Den där natten var viktig för mig. Någonstans visste jag det även innan men jag hade försökt att slå ifrån mig det hela. Fler än en gång hade vi varit i leksaksaffären den där hösten för att jag skulle köpa mig fri. Bevisen fanns där. Graverande. Nu gick det inte att blunda mer. Jag hade beslutet i min hand.
Varför berättar jag det här egentligen?
Jo jag tycker mig nämligen se det här fenomenet ganska ofta. Vi lever i ett samhälle med ett jäkla tempo och den stora massan har en arbetsbörda som inte är av denna världen. Det är så mycket som skall hinnas med hela tiden. Vi lyckas med mängder av saker som egentligen saknar betydelse och misslyckas med det som är väsentligt på riktigt.
Och till vilken nytta? Vad är egentligen viktigt? Varför lever du? Vad vill du ha ut av livet?
Livet går inte ut på att ha flest prylar när man dör. Det är helt säkert.
Livskvalitet handlar inte om att ha bockat av flest punkter på Att-göra listan innan man dör.
Hållbar lycka uppstår inte genom att åka till Thailand fyra gånger om året, gå på restaurang, bio, se på TV så mycket man kan. Eller att ha sex femton gånger om dagen, spela på lotto, dricka sprit eller att maxa ut karriärkontot. Inte heller genom att satsa 200000 kr på ett nytt kök eller att ha en den fetaste BMWn i kvarteret eller att gå på spa eller genom att skapa den mest omfattande föreläsningsturnén.
Det är mycket enklare än så!
Vi ser inte det uppenbara eftersom vi är så hypnotiserade av allt som vi tror att vi måste ha och göra.
I själva verket är vi redan framme!
Lyckan bara finns här och omger oss!
Den väntar på att få bli insläppt i oss.
Jag var inte helt fel ute den där natten. Att få förmånen att arbeta med det jag gör ger oerhört mycket. Så glädjen jag kände var både äkta och befogad. Men också smärtan. Jag hade missat att finnas till för mina allra närmaste. Jag vet att den här insikten gjorde att jag återfick förtroendet och kärleken av min son och att jag blev en bättre man för min fru. Jag vill dessutom gärna tro att jag också blev en bättre föreläsare. Mer äkta.
Satt och försökte få ihop det hela i en och samma mening och det här är vad jag kom upp med:
"Hela syftet med livet är att vara lycklig och ansvaret vi har är att
det inte blir på bekostnad av oss själva, någon annan eller vår planet!"
Funkar den för dig också?
Missa inte det som är viktigt i livet. Jag vet att du vet det men jag säger det i alla fall. :)
Mycket kärlek till dig.
-Jesper Caron
PS Lev Nu! - För allt vad du är värd! :)
En dikt, En test, En aktivitet
En dikt!
Har du också sett den här dikten någon gång?
Ett barn som kritiseras - lär sig fördöma
Ett barn som får stryk - lär sig att slåss
Ett barn som hånas - lär sig blyghet
Ett barn som utsätts för ironi - får dåligt samvete
Men...
Ett barn som får uppmuntran - lär sig förtroende
Ett barn som möts med tolerans - lär sig tålamod
Ett barn som får beröm - lär sig uppskatta
Ett barn som får uppleva rent spel - lär sig rättvisa
Ett barn som känner vänskap - lär sig vänlighet
Ett barn som får uppleva trygghet - lär sig tilltro
Ett barn som blir omtyckt och kramat - lär sig känna kärlek i världen
Författaren heter Dorothy Law Nolte
En test!
Funderade bara som hastigast över att det här gäller oss vuxna med? Smaka på det! Gå igenom dikten igen ord-för ord och sätt in dig själv i huvudrollen. Hur känns det då? Kan du också se att det är lätt att falla in i de destruktiva beteenden som författaren hävdar. Jag kan det i alla fall. Kan du också se att det förlöser alla de bra egenskaperna genom att få allt det positiva? Absolut!
En aktivitet!
Dagens uppgift är att sätta på radarn och försöka praktisera den sista delen av dikten.
Ge uppmuntran!
Var tolerant!
Ge beröm!
Kör med rent spel!
Var en god vän!
Ge din omgivning trygghet!
Älska och krama din omgivning!
Bestäm dig för att aktivt leva det här budskapet ännu mer. Jag vet att du precis som jag redan är bra på några av dem här MEN inte alla... eller så är du bra på alla MEN inte i den utsträckning som du verkligen kan. Ta det här till nästa nivå och gör världen lite bättre i och med det!
Egen reflektion!
Själv var jag med om en hel del hårda tag som liten och kan tydligt se att ett antal mörka drag har hängt med mig sedan dess. Den förnedring jag kände när jag fick stryk gör fortfarande ont. Det har tagit mängder av självarbete för att komma till rätta med det. Men jag är också ett levande exempel på att det går att komma igenom. Det går att komma vidare. Det går att kanalisera det jobbiga till något bra istället. Jag kan tydligt se att mitt karriärval som föreläsare är en direkt konsekvens av dessa upplevelser. Det här budskapet är så viktigt att det måste sägas om och om igen.
Mycket kärlek till dig min vän. Ha en bra fredag!
Ett nytt sätt att umgås med kunder...
Körde bil idag på väg till ett uppdrag. Ett viktigt uppdrag så jag var verkligen tokfokuserad. (på föreläsningen, inte på bilkörningen.) Snabbt kör en bil ut och jag tokbromsar. Krocken är oundviklig. Vi kör åt sidan och konstaterar snabbt att det inte var några större grejor varken den andra killens bil eller på min bil.
Det visar sig att det inte är hans bil utan hans mammas så han ringer henne. Han ser lite nervös ut. Kanske lite skakad av händelsen, kanske lite nervös för vad morsan skall säga. Själv har jag en hel del adrenalin i kroppen av händelsen. Eftersom det är mitt fel känner jag inte heller att jag kan vara sur på killen. Är lite stressad dock eftersom klockan tickar snabbt och jag skall vara på föreläsning inom kort. Kommer jag hinna?
Till sist kommer hans mamma. I min hjärna tänker jag att hans mamma kommer vara på riktigt dåligt humör. Till min stora förvåning kommer hon till krockplatsen med jordens största leende. Hon säger:
Det är ju du! Du var och föreläste för oss förra veckan. Hon överöser lovord till mig och berättar med stor entusiasm om att de gör övningarna som jag visade. Hennes entusiasm smittar av sig på mig.
Det som tycktes som ett irriterande avbrott i den mentala uppladdningen blev istället den bästa uppladdningen jag kunde ha.
Tillfälligheternas spel eller Verkligheten överträffar tanken. Det blir helt klart inte alltid som man planerar. Ibland blir det väldigt mycket bättre!
En sak är riktigt säker: Idag var det roligt att krocka!
En fasligt massa pengar
Läste en spännande artikel imorse. Artiklen handlade om USAs ekonomi. I artiklen fanns den här bilden som på ett tydligt sätt visar USAs stadsskuld. Den stora fyrkantiga högen på bilden är alltså byggd av buntar med 100 dollar sedlar. 1 billion = 1000 Miljarder
Det blir väldigt tydligt med en gång när man ser högen.
Vet inte hur det är med dig men jag får alltid en sådan där oroskänsla i kroppen när jag fokuserar på detta. Det känns som att jag tappar tron på politiker och hela systemet. De som vi har valt att leda vårt land. Om de är så fega med att hålla i slantarna för de offentliga utgifterna då vågar jag än mindre lita på att det gör det som krävs för att motverka den globala uppvärmningen.
Olustkänslan uppstår just på grund av att man har fokus på stora saker som man inte kan kontrollera. (Vilket gör att behovet att känna säkerhet får sig en rejäl törn i kanten.)
Så hur gör man då för att ställa sig över det?
Jo, genom att fokusera på det som du kan kontrollera!
Du har en obegränsad förmåga att vara din egen lyckas smed. Se till och var smart med dina privata finanser.
Betala av lån och Spara! Du måste inte handla upp alla pengar.
En god privatekonomi skapar en enorm trygghet helt klart!
Rusta dig! Lägg tid på att utveckla dig. Ju mer resurser du har desto bättre möjlighet har du att hävda dig på arbetsmarknaden. Lägg ned tid varje dag på att bli bättre på det som efterfrågas på arbetsmarknaden. Datakunskap? Kanske lära dig kinesiska? (Känns som en smart investering:) Gå en kurs i något som direkt anknyter till det du arbetar med? Lära dig ledarskap? Du vet helt klart bäst vad som skulle gagna dig. Försitt inte den möjligheten!
Vi lever lyckligtvis i en demokrati. Du har en röst. Precis som alla andra. Låt den rösten bli hörd! Var ansvarsfull när du röstar! Kräv av partierna att våga leda förnuftigt.
Vad gäller den globala uppvärmningen då... Lika enkelt där. Gå först! Inspirera andra till att bryta mönstret!
Jag och min fru sålde en av våra bilar för ett par år sedan. Både hon och jag har arbeten med mycket resor så det var ett stort steg. Vet inte hur många av våra bekant som säger: Hur klarar ni er med en bil? Det är då man får lön för mödan när man svarar: Det är för miljöns skull. Det sätter helt klart den fortsatta standarden på samtalet! Du har möjligheten att var en ledare! Gå i förväg! Det finns nämligen inga gränser för hur mycket positiv skillnad du kan göra i världen! Gör den skillnaden! Jag tror på dig! U rock!
USA here I come
Då var det dags för en ny resa till USA. Känns hur kul som helst. Har fått några enstaka förfrågningar tidigare men har varit tvungen att passa på grund av att jag har haft andra uppdrag. Den här gången passar det särskilt bra för jag behöver lägga lite tid på att skriva på nya boken.
Skall försöka blogga så mycket det går under resan. Så om Du är intresserad av att följa mig så kommer jag att ge dig en hel del från resan framöver
Planet var i alla fall försenat. Anledningen var att "fuelpreassure was low." Lade särskilt märke till ett gäng svenskar som skulle till Orlando på semesterresa. De knorrade rejält över det här. Började prata om att man minsann borde få ersättning...
Själv kunde jag inte alls identifiera mig med den tanken. Jag var mer tacksam att man insåg att bränslesystemet inte fungerade före start istället för mitt över Atlanten. :)
Det blir i alla fall ännu ett bra exempel på attityd. En avgörande faktor för hur livet blir är just hur du bestämmer dig för att reagera på det. Eller... Det är inte hur man har det utan hur man tar det som räknas. Tycker alltid det är lika märkligt när folk som är ute på semester gnäller över än det ena och än det andra. Dagens samhälle erbjuder ett arbetsklimat som verkligen kräver sin man. När man då får tillfälle att hämta andan och då i en miljö som Orlando, (Världens bästa semesterort om du frågar mig.) då borde väl fokus ligga i att verkligen på allvar ha så roligt som möjligt och koppla av så mycket som möjligt (eller vad som nu krävs för att skapa den perfekta semestern.)
Att sitta och lipa över att planet är lite försenat känns inte alls som rätt uppladdning.
Så oavsett hur du har det just nu fundera på vad det finns för bra med det? Vad du kan lära dig av det? Vad i de utmaningar eller saker som inte fungerar kan du skratta åt redan nu? Saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig MEN det kan bli förbaskat mycket bättre genom rätt attityd!
Märkligt och uppenbart på en och samma gång
När jag satt på Arlanda för att ta mig till Jönköping för en föreläsning såg jag något väldigt komiskt eller tragiskt. Det var en tjej som beställde mat på Mc Donalds. Jag sitter i restaurangen bredvid och äter en pastasallad och har en fin blick över de som rör sig i området.
Den här tjejen fångar min uppmärksamhet eftersom hon har svårt att röra sig på grund av sin vikt. Hon köpte två kampanjmenyer. Double beef, 226 grams burgare. Om jag får gissa så väger hon säkert 200 pannor. Att hon skulle äta en sådan supermeny var därför ingen överraskning.
Blev nyfiken på om hennes sällskap också låg i tungviktsklassen. Skannar av restaurangen för att se om jag kan gissa mig till vem hon skall äta tillsammans med. Sakta men säkert går det dock upp för mig att det inte finns något sällskap. Hon skall äta två sådana supermenyer helt själv. Skulle gissa att vi snackar 4-5000 kalorier i en och samma måltid. Jodå hon äter båda menyerna utan problem. Sedan köper hon dessutom en glass och en chokladdonut till efterrätt. Vilket adderar på ytterligare 1500 kalorier.
Det hela är mycket surrealistiskt. På ett sätt så känns det ledsamt att se men jag kan inte hjälpa att bli lite fashinerad över det hela också. Dömer henne inte på något sätt för jag har själv varit där en gång. Inte samma vikt och kroppshydda men det fanns en tid i mitt liv då det enda som jag ansåg var riktigt roligt var att äta skräpmat, godis och läsk. Det var som ett gift.
Idag tror jag däremot inte att jag skulle kunna äta en sådan måltid. Jag är inte tillräckligt vältränad på det. Det blir med en gång uppenbart att vi tränar alla på olika saker. Vissa saker är bra för oss och andra saker som vi tränar på är inte alls bra för oss. Att slösa tid eller investera tid. Det är ett val vi har hela tiden. Vad som är rätt kan ingen annan än vi själva bestämma. Om du inte är nöjd med där du är idag kanske du skall börja träna på andra saker? Så om resultatet av din träning är där du är idag, vad har du då tränat på? Är du nöjd med träningen? Vad skulle du kunna träna på annars?
När en skitstövel passar perfekt!
Ok jag har en bekännelse att göra. Jag förtog mig förra veckan. Var så på hugget med träningen att jag maxade ut mer än vad jag borde. Det är förstås lätt att vara efterklok men jag ångrar egentligen ingenting. Vad jag försöker säga är att jag har haft ett par dagar på kryckor igen på grund av min underbara fot som gärna vill attitydsträna mig.
Det som är spännande är att alla vill prata om den här foten. Jag däremot vill inte alls prata om den där foten. Det blir en liten krock där. Tänk dig ett samtal där alla andra vill prata om det enda du inte alls har behov att prata om. Varje gång du försöker byta samtalsämne så blir folk sura för de vill verkligen prata om det där som du inte vill prata om. Smått frustrerande ibland.
Det roliga är att det finns en kille på vårt kontorshotell som är något av den mest självupptagna som jag någonsin träffat. Han är bara intresserad av sig själv. När vi sprang på varandra idag kändes det som en befrielse när han inte uppmärksammade den här foten ett dugg. Visst är det bra! hehe. Jag älskar honom! :)
Det som är spännande är att alla vill prata om den här foten. Jag däremot vill inte alls prata om den där foten. Det blir en liten krock där. Tänk dig ett samtal där alla andra vill prata om det enda du inte alls har behov att prata om. Varje gång du försöker byta samtalsämne så blir folk sura för de vill verkligen prata om det där som du inte vill prata om. Smått frustrerande ibland.
Det roliga är att det finns en kille på vårt kontorshotell som är något av den mest självupptagna som jag någonsin träffat. Han är bara intresserad av sig själv. När vi sprang på varandra idag kändes det som en befrielse när han inte uppmärksammade den här foten ett dugg. Visst är det bra! hehe. Jag älskar honom! :)
Mannen med helt fel attityd...
Vi var på Liseberg idag. Ett nöje som hela familjen uppskattar.
För att Neo skulle få åka lite vildare karuseller delade vi på oss en sväng och jag och Nomi begav oss till hennes favvokarusell Flygplanen. Framför oss stod en man som försökte få kontakt med karusellskjötaren eftersom han ville försäkra sig om att hans barn skulle få åka i samma flygplan. Särskilt komiskt tyckte jag detta var eftersom det säkert var två vändor kvar med karusellen innan det blev hans tur. Hela tiden spydde han kommentarer omkring sig om vilken dålig park det var och hur långa köerna var.
När de fyllt upp alla platser utom en frågar tjejen som sköter karusellen om något barn kan tänka sig att åka på den sista platsen. Ingen verkar vara i situationen att de bara har ett barn som skall åka så jag reagerar blixtsnabbt och räcker upp handen. Trots att vi står så långt bak ser karuselltjejen oss så vi gör en total Jack Pot. Vi får gå förbi hela kön inkluseive den störiga och stressade mannen. :) Själv är jag mycket nöjd och ännu nöjdare är Nomi. Mannen däremot härsknar till. Han tycker det är orimligt att någon skall få gå förbi en hel kö.
Karuselltjejen som retat sig på att mannen hela tiden kommenterar hennes jobb upplyser honom mycket nöjt med att han ju ville att båda hans barn skulle åka i samma flygplan och tillägger därefter att man bara får sitta ett barn på varje sits. Något som mannen säkert vet om... och som tjejen också vet att mannen vet om... Man märker på henne att hon tycker att det känns lite kul att få trycka till honom lite. Hon är inte på något sätt oförskämd dock.
När karusellen är färdig vill Nomi åka en gång till. Nu kommer vi till det riktigt roliga i den här historien. Samma situation uppstår igen. En plats kvar... Ingen förälder har ett barn. Vid det här laget är vi ett känt ansikte så vi går raka vägen fram till insläppet och Nomi får alltså passera hela kön en gång till! Näst längst fram står mannen med sina två barn och vi går alltså förbi honom i kön en gång till. Det här blir för mycket för honom. Trots att han köat med sina ungar en 15-20 minuter så tar han dom ur kön och går därifrån fullständigt vansinnig.
Nomi är däremot helt salig. Hon gillar inte heller att köa och har nu sluppit köa två åk på raken. Själv står jag och ser på Nomi när hon åker och tänker på mannen. Jag förstår inte hur han tänker. Att han går från kön när de var så nära. Att han är så irriterad och arg på allt och alla. Att gå på Liseberg skall ju vara roligt.
Det är både komiskt och tragiskt på samma gång. Jag tror nämligen att han på allvar tror att om hela världen bara ändrade på sig så hade hans liv varit fantastiskt. Han går hela dagarna och försöker få alla andra att passa in i hans värld. När det enda han egentligen behöver göra är att ändra sig själv. Han skulle, om han bara ville, kunna skratta åt en sådan här oerhört märklig tillfällighet. Istället bar han sig åt som en idiot. Det är ganska komiskt.
Det tragiska är dock att hans ungar får växa upp med en sådan pappa. Hur många perfekta och magiska ögonblick kommer de gå miste om bara för att han lyckas hitta allt som var fel med allt och alla vid just det tillfället? Vilka konsekvenser får det för ungarna? Hur kommer de att färgas av hans beteende? Det är förstås omöjligt att svara på men jag har svårt att tänka mig att det kan vara rätt melodi för barnuppfostran. :)
Fast för all del... Han kanske bara hade en dålig dag... I så fall kan jag lite lyckligt och tacksamt konstatera att jag aldrig i hela mitt liv har haft en riktigt så dålig dag. :)
När 12 blir 11.
Fick ett väldigt härligt mail idag från en person som var på en av mina absolut första föreläsningar. Jag minns den här mannen mycket väl eftersom han var den första som totalsågade det jag gjorde. I utvärderingen satte han lägsta betyg på allt och i fritextsvaren gav han långa utläggningar om varför allting hade varit så dåligt.
Som relativt ny föreläsare blev jag väldigt ledsen då. Jag hade svårt att ta att någon inte gillade det jag gjorde. Under åren har jag dock lärt mig att läsa utvärderingar. Faktum är att flera av de som inte gillat det jag har gjort har bidragit med de mest värdefulla tipsen på förbättringar. Vad jag också lärt mig av cirka 8000 utvärderingar är att han var 1 av 12 som inte gillade det jag gjorde. Endast 12 personer har totalsågat det jag gjorde. Det är 1,5 promille av alla åhörare. Av svaren att döma så vet jag nu också att det säger mer om dem än om mig.
Tillbaka till den här mannen... En annan anledning till varför jag kommer ihåg honom är att han, trots att han totalsågade mig, hade fyllt i sin e-postadress för att få mina coaching mail... Lite skumt och komiskt... Typ... jag gillar ingenting av det du säger och gör men skicka gärna mer av det till mig! Då såg jag framför mig att varje utskick jag gjorde skulle mötas av en rejäl sågning. Att han skulle bli som ett ständigt sandpapper i mina sinnen. Så blev det inte. Första kontakten med mannen blev just idag då han skickade mailet till mig.
Han förklarade att avsikten med att han ville ha mina mail var just för att maila tillbaka och såga. :) Sedan berättade han om hur påfrestande det varit att få mailen med den där flåshurtiga och positiva tonen som han uttryckte det. Han hade dock inte kommit sig för att svara utan bara raderat mailen, ofta, utan att läsa. Det kändes bra att radera skiten som han uttryckte det.
Efter ett år som prenumerant däremot kom ett mail som hade gjort intryck på honom. ("In Action - Se bakåt för att komma framåt!") Då det mailet kom lyckades jag fånga honom precis där han var då. Tillfälligheternas spel. Han ville verkligen vidare i livet. Han var less på att vakna upp varje dag och må skit och göra saker som han hatade tillsammans med folk som han avskydde.
När han gjorde workshopen i mailet hade allt fallit på plats. Han insåg att det var bara en sak som behövde ändras. Han själv. Efter det har han uppskatta mailen från mig. Det var också en av anledningarna till att han skrev mailet. Han undrade varför det inte kommer några In Action mail från mig längre. Dessutom ville han ändra sina betyg från utvärderingarna till toppbetyg.
Kan alltså revidera antal totalsågningar till 11 personer nu :) och självklart skall jag ta upp In Action mailen igen.
Det var inte planerat att det skulle bli ett så här långt avbrott. Förlåt. Tack för att du påminde mig Henrik!
Lev Nu - För allt vad du är värd!
Jesper Caron
Smygsemester...
Denna sommaren är verkligen helt annorlunda mot vad somrar brukar vara. Jag har nämligen helt frivilligt avstått från att umgås väldigt mycket med den här coola tjejen
En tuff brud i cowboy förpackning.
Den här sköna killen har jag heller inte sett så mycket av periodvis.
Jag har däremot en hel del bilder på saker som övriga familjen gjort så jag vet att de inte har haft tid att sakna mig så mycket. :)
Den här kvinnan har jag också sett lite av live...
Jag är så grymt tacksam däremot att hon har ställt upp på mig den här sommaren. Amore... :)
Utan henne hade jag aldrig kunnat genomföra två av mina drömprojekt. Ett av dem var att färdigställa och producera ett helt nytt program på engelska. Det blev en utbildning på CD i försäljning som är hela fem timmar lång. Det känns så coolt att vara färdig. En kompis Cathy som jag arbetar med som kommer från England gav mig jättemycket ros för min engelska. Det kändes riktigt skönt. I did it! (Det är engelska och betyder: fasen vad stolt jag är... hehe)
Det andra projektet var att ta fram helt nytt pedagogiskt material till Dansforum och elisabeth Wolf. Det är alltid helt magiskt att få sitta ner och fokusera på kreativt arbete. Att dessutom ha en nära kontakt med Elisabeth är oerhört stort. Läs gärna följande inlägg om detta:
http://jespercaron.blogg.se/2010/august/fardig.html
I alla fall så har jag hunnit med och smyga in ett par kul saker med familjen. Vi har varit på Liseberg fem gånger i år exempelvis. Något som hela familjen gillar :) Har dessutom varit noggrann med att få de små ögonblicken med hela familjen. En strategi som verkligen skapar stor effekt. Det spelar ingen roll hur mycket fokus du har på annat. Får du bara in de små ögonblicken av kärlek, omtanke och lycka så funkar det. På måndag börjar semestern :)
Det finns inget dåligt väder bara dålig attityd
Jag tycker personligen att folk håller på och lipar väl mycket över det svenska sommarvädret. Vi bor i Sverige... Det regnar här ibland... Vissa somrar mer än andra... Det hör till... Därför har jag inlett ett experiment för att kolla vad man kan göra i regnväder. Idag öste det ner något alldeles otroligt mycket. Passade då på att åka inlines. Det gick riktigt bra. Dessutom svettas man inte så mycket när det regnar. Bra va? Det fina med att göra saker i regn är att man skapar en dimension av upplevelsen som man går miste om annars.
Så nästa gång det regnar, gör följande:
1 Säg: Regn, fasen va kul! Nu går vi ut och har kul!
2 Kom på vad det där "kul" innebär för dig! (Förmodligen något som du brukar gillar att göra ute när det inte regnar.
3 När du känner att du har maxat ut. Gå in och njut av en kopp varm choklad eller nåt annat gott.
4 Lägg märke till vilken helt makalös upplevelse du fick och skratta lite när du tänker på alla andra som sitter och neggar över regnet du just upplevt.
Mannen i den gula bilen.
När jag körde bilen från gymmet idag hade jag en fashinerande man bakom mig. Han var en sån här person som ville markera för alla hur man kör bil. Det som var spännande var att vi hade samma rutt genom hela stan så jag fick verkligen studera på allvar hans beteende. Det var fel på alla. Han markerade med gester för fotgängare och cyklister och visade med blinkersen för andra bilster hur de skulle agera. I en rondell stod han precis bakom mig. Han var självklart sur på mig eftersom han upplevde att jag hade hunnit köra in i rondellen innan bilen jag stannat för var framme. I backspeglen mötte jag hans ögon. Då såg jag att hela han var fylld av bitterhet. Jag log mot honom och då blev han riktigt arg.
Då bubblade det över av skratt inom mig. Inte på hans bekostnad utan för att jag vet att han tror att det är alla andras fel att han mår så dåligt. Han tror på fullaste allvar att om hela världen bara var mer som han ville så skulle han må bra. Tänk att man kan bli så vältränad på att skapa ett negativt tillstånd! Det är som bekant betydligt enklare att ändra på sig själv än hela övriga världen.
Jag kom också att tänka på att jag för länge sedan hade exakt samma världsbild. Det är alla andras fel att mitt liv är skit... Jag är så ruggigt tacksam att jag har tagit mig därifrån.
Då bubblade det över av skratt inom mig. Inte på hans bekostnad utan för att jag vet att han tror att det är alla andras fel att han mår så dåligt. Han tror på fullaste allvar att om hela världen bara var mer som han ville så skulle han må bra. Tänk att man kan bli så vältränad på att skapa ett negativt tillstånd! Det är som bekant betydligt enklare att ändra på sig själv än hela övriga världen.
Jag kom också att tänka på att jag för länge sedan hade exakt samma världsbild. Det är alla andras fel att mitt liv är skit... Jag är så ruggigt tacksam att jag har tagit mig därifrån.
En riktigt bra händelse
Var med om något mycket speciellt idag. Hade ett par uppdrag i Göteborg som gick väldigt bra och bestämde mig därför för att fira lite lätt innan jag begav mig hemåt. Kom då att tänka på ett ställe jag gick till när jag arbetade på Göteborgs Operan som dansare. Inget märkvärdigt ställe utan en liten unik korvgrill i anslutning till tågstationen. Det som gör detta stället unikt är just deras omsorg för korvar. De har ett utbud som jag aldrig sett maken till.
Idag funderade jag lite på om det verkligen var en särskilt bra idé att sätta i sig ett korvmål och kom fram till att just idag så var det så. Beställer en gammal favorit och här börjar det speciella med denna händelse. Allt som jag säger besvaras med en ilska och en arrogans som jag inte ens sett på film. Jag ser mig omkring eftersom jag tänker att det kanske är dolda kameran eller något. När hon sedan leverar fel beställning till mig så påpekar jag detta vilket leder till ännu en hunsning av den unga damen på andra sidan disken. Här någonstans försöker jag lätta upp det hela med att säga att det inte är någon fara eftersom jag har gott om tid. Hon svarar då något helt obegripligt: Ja om du säger fel beställning så är det klart att du får fel beställning.
Ödmjuk som jag är så tänker jag att jag faktiskt kan ha sagt fel och tar därför upp kvittot och kollar. Men onej, kvittot stämmer överrens med det som jag sade. Hinner inte lämna fram kvittot förrän hon säger: Jag tycker att du skall gå härifrån nu! :) Lämnar fram kvittot i alla fall till henne och ler. Brian Tracy sade en gång att det bästa sättet att prata med tragiska människor är att avstå från det och så blev det för mig också.
Här någonstans börjar hjärnan gå på högvarv. Jag saknar en matchning till den här erfarenheten. Varför var hon så sur? Vad kan ha hänt henner? Kunde jag ha betett mig annorlunda? Får upp ett par scenarion som jag tycker verkar trovärdiga. Min hetaste gissning är att hon kanske förväxlar mig med någon som gjort henne illa. Någon tillfällig förbindelse eller någon stygg kille som varit tillsammans med hennes kompisar.
Bestämmer mig således för att stå kvar och se hur de andra kunderna blir bemötta. Men det blir samma konstiga beteende även här. Tänker att det kanske är någon hämnd mot chefen eller något. Kanske en typ av projicering? Inser att jag inte kommer så mycket längre här men bestämmer mig åtminstone för att maila till ägaren.
De har funnits där i nästan tjugo år och jag tycker att det känns orättvist att den här tjejen skall förstöra det här för dom. Ägarna är dessutom väldigt trevliga minns jag från mina tidigare möten. Jag har Ipad'en med så mailet går iväg i en handvändning.
Sedan går jag därifrån.
Funderar lite på vad jag kan lära mig av det här? Inser att det är ett bra exempel att ta upp när jag tränar butiksbiträden just på grund av att det så tydligt visar hur viktigt det är att ha en positiv och bra attityd när man möter kunder. Det blev dessutom ett rätt kul blogg inlägg, eller hur?
Idag funderade jag lite på om det verkligen var en särskilt bra idé att sätta i sig ett korvmål och kom fram till att just idag så var det så. Beställer en gammal favorit och här börjar det speciella med denna händelse. Allt som jag säger besvaras med en ilska och en arrogans som jag inte ens sett på film. Jag ser mig omkring eftersom jag tänker att det kanske är dolda kameran eller något. När hon sedan leverar fel beställning till mig så påpekar jag detta vilket leder till ännu en hunsning av den unga damen på andra sidan disken. Här någonstans försöker jag lätta upp det hela med att säga att det inte är någon fara eftersom jag har gott om tid. Hon svarar då något helt obegripligt: Ja om du säger fel beställning så är det klart att du får fel beställning.
Ödmjuk som jag är så tänker jag att jag faktiskt kan ha sagt fel och tar därför upp kvittot och kollar. Men onej, kvittot stämmer överrens med det som jag sade. Hinner inte lämna fram kvittot förrän hon säger: Jag tycker att du skall gå härifrån nu! :) Lämnar fram kvittot i alla fall till henne och ler. Brian Tracy sade en gång att det bästa sättet att prata med tragiska människor är att avstå från det och så blev det för mig också.
Här någonstans börjar hjärnan gå på högvarv. Jag saknar en matchning till den här erfarenheten. Varför var hon så sur? Vad kan ha hänt henner? Kunde jag ha betett mig annorlunda? Får upp ett par scenarion som jag tycker verkar trovärdiga. Min hetaste gissning är att hon kanske förväxlar mig med någon som gjort henne illa. Någon tillfällig förbindelse eller någon stygg kille som varit tillsammans med hennes kompisar.
Bestämmer mig således för att stå kvar och se hur de andra kunderna blir bemötta. Men det blir samma konstiga beteende även här. Tänker att det kanske är någon hämnd mot chefen eller något. Kanske en typ av projicering? Inser att jag inte kommer så mycket längre här men bestämmer mig åtminstone för att maila till ägaren.
De har funnits där i nästan tjugo år och jag tycker att det känns orättvist att den här tjejen skall förstöra det här för dom. Ägarna är dessutom väldigt trevliga minns jag från mina tidigare möten. Jag har Ipad'en med så mailet går iväg i en handvändning.
Sedan går jag därifrån.
Funderar lite på vad jag kan lära mig av det här? Inser att det är ett bra exempel att ta upp när jag tränar butiksbiträden just på grund av att det så tydligt visar hur viktigt det är att ha en positiv och bra attityd när man möter kunder. Det blev dessutom ett rätt kul blogg inlägg, eller hur?
En frisk människa har tusen önskningar, en sjuk bara en.
Det märks verkligen att jag börjar komma tillbaka till det normala efter en smärtsam månad. Har idag tänkt på den gamla klyshan som utgör titeln för dagens inlägg. Det som gör att jag på allvar känner att det jobbiga är över för den här gången är just att alla drömmar och visioner för framtiden börjar återkomma. Vet att jag en gång i mellandagarna, när smärtan kulminerade, tänkte just på 2011 och vad jag vill åstadkomma med det här året. Det kom inte fram någonting. Det är på något sätt så påtagligt hur avgörande det är att inte ha ont. Jag har talat med en hel del människor som lever med värk och alla jag hittills mött har blivit mer eller mindre påverkade av det.
Jag har ofta saker som:
Jo det är klart att jag kan skratta men det blir väldigt mekaniskt. Jag förstår vad det roliga är och jag kan skratta åt det men känslan är väldigt avtrubbad.
Det är klart att jag fortfarande kan tänka på framtiden men det känns lite på låtsas. Liksom om det inte riktigt gäller mig även om det gör det.
Jag kan sitta med i ett socialt sällskap och prata som vanligt men jag känner mig väldigt utanför just på grund av att jag har något inom mig som upptar större delen av mitt engagemang.
Jag instämmer i dessa orden. Det kräver ett jäkla engagemang för att hålla sig över ytan. Det går åt en hel del mental energi när jag har så där ont. Det känns lite på låtsas nästan allting. Med tanke på det yrke jag har har jag provat en hel del tekniker och metoder för att mentalt arbeta bort eller åtminstone kunna hantera smärtan och visst funkar det men det kräver en hel del koncentration (läs att göra åt ytterligare mental energi)
Så här i efterhand är jag tacksam över allt jag har lärt mig om fokus och för hur mycket material jag skapat just på grund av det här. Material som inte blivit till om jag inte haft ont. Jag tänker att meningen med all den här smärtan är för att på ett ännu djupare plan kunna förmedla mina föreläsningar.
Att kunna förstå en annan människa blir så mycket enklare om man har levt det själv. Att fråga någon som aldrig upplevt smärta om vad det innebär ger knappast något bra svar. Jag tycker själv att jag har hållt humöret väldigt bra den här gången. För ett par år sedan hade jag inte alls samma förståelse eller kapacitet. Just nu känns det dessutom himmelskt att få vara fri från smärta och kunna leva fullt ut. För en frisk människa har tusen önskningar och en sjuk bara en.
Jag har ofta saker som:
Jo det är klart att jag kan skratta men det blir väldigt mekaniskt. Jag förstår vad det roliga är och jag kan skratta åt det men känslan är väldigt avtrubbad.
Det är klart att jag fortfarande kan tänka på framtiden men det känns lite på låtsas. Liksom om det inte riktigt gäller mig även om det gör det.
Jag kan sitta med i ett socialt sällskap och prata som vanligt men jag känner mig väldigt utanför just på grund av att jag har något inom mig som upptar större delen av mitt engagemang.
Jag instämmer i dessa orden. Det kräver ett jäkla engagemang för att hålla sig över ytan. Det går åt en hel del mental energi när jag har så där ont. Det känns lite på låtsas nästan allting. Med tanke på det yrke jag har har jag provat en hel del tekniker och metoder för att mentalt arbeta bort eller åtminstone kunna hantera smärtan och visst funkar det men det kräver en hel del koncentration (läs att göra åt ytterligare mental energi)
Så här i efterhand är jag tacksam över allt jag har lärt mig om fokus och för hur mycket material jag skapat just på grund av det här. Material som inte blivit till om jag inte haft ont. Jag tänker att meningen med all den här smärtan är för att på ett ännu djupare plan kunna förmedla mina föreläsningar.
Att kunna förstå en annan människa blir så mycket enklare om man har levt det själv. Att fråga någon som aldrig upplevt smärta om vad det innebär ger knappast något bra svar. Jag tycker själv att jag har hållt humöret väldigt bra den här gången. För ett par år sedan hade jag inte alls samma förståelse eller kapacitet. Just nu känns det dessutom himmelskt att få vara fri från smärta och kunna leva fullt ut. För en frisk människa har tusen önskningar och en sjuk bara en.
Acceptera är skönt!
Jag hade som mål förra veckan att jobba i kapp med all administration. Föga kunde jag ana hur lång tid det skulle ta. Det är inte det att jag inte förstår. Sjukdom, inflammation i fötterna, skum värk i armen, hjärtkontroller och behandlingar. När jag tänker efter så lägger jag en hel del tid på vårdbesök och att återhämta mig. Jag skojar inte om jag har tappat en månads arbetstid på grund av det här det senaste året. Tid som jag gärna skulle vilja investera i min fru, mina barn, min hälsa och mitt företag istället.
Idag blev jag lite ledsen när jag tänkte på det här just på grund av att alla högar med papper är som är ett resultat av utebliven arbetstid. Jag höll fast vid den här känslan ett tag för att se vart den ledde. För er som har varit på mina föreläsningar så är det inga naiva luftslott jag presenterar. Jag kan förstå värdet av alla känslor och förnekelse eller flykt för att låtsas vara något man inte är, är mycket allvarligt. Att därför ta lite tid för att se konsekvenserna av ett destruktivt fokus kan vara guld värt. (Förutsatt att man är medveten om det annars går man miste om den värdefulla läxan.)
Det som kom ut av det här var nog att jag ibland missar första steget när något jobbigt händer: Att acceptera. Saker som gör ont blir oftast mer hanterbara om man kan förlika sig med tanken att det är som det är. Sedan behöver man inte stanna där, det är dumt. Att åtminstone befästa det nya utgångsläget är däremot smart. I mitt fall så är det bara besvärligt att vara borta en månad om man inte har accepterat det. Om man har accepterat det då är saken betydligt enklare. Jag menar det kunde ju vara två månader som jag hade varit borta, eller tre...
Hur går det då med högarna? Jo, jag är på väg i kapp. Jag har säkert fått gjort 80 % om inte ännu mer. Snart är jag framme vid tillfället jag drömmer om: Då jag på allvar kan börja skriva min nya bok! Jag fullständigt vibrerar av lycka när jag tänker på det. Jag har samlat så mycket material det senaste året. Det skall bli så himla kul att ge mig i kast med det.
En skum dag som var kul och gjorde ont.
Vaknade 4:45 utvilad. Det hör inte till vanligheterna. Eftersom jag inte riktigt vet vad jag skall göra åker jag till kontoret. Min tanke är att jag kan sluta tidigare då och på så sätt umgås mer med familjen. Alla vinner med andra ord. Idag värkte båda fötterna något ohyggligt. Det går åt en del mental energi att leva med smärta, i alla fall för mig. Dessutom hade det kommit rikligt med snö vilket gjorde alla utomhus promenader till ett äventyr på kryckor.
Inser att jag egentligen varit sjuk / skadad sedan 15 december. Detta har gjort att jag är efter med allt. Därför har året, de dagar jag inte har coachat eller föreläst hittills bestått av att försöka komma ikapp. Idag kände jag att förutsättningana fanns att detta skulle inträffa. Tanken kittlade skönt. Äntligen kan jag börja fokusera framåt! Blev inte riktigt klar men det känns verkligen befriande att vara där jag är nu.
Idag var jag också i GBG och träffade Mickael och Erica på Talarkompaniet. Det blev ett kul möte. De är så bra människor. Mycket skratt och härliga samtal men ändå ruggigt effektivt. Passade på att fråga Erica lite om tips för fötterrna. Fick höra om något som friidrottarna gör som kallas för värme/kyla behandling. Tydligen grymt effektivt mot inflamationer. Det går till så att man sätter fötterna i en balja med isbitar i fem minuter. (blir en bra mental träning att se om man uthärdar så länge) Därefter doppar man fötterna i vrålvarmt vatten lika länge. Sedan växlar man så ett antal gånger. Skall prova imorgon kväll. Kan inte säga att jag ser fram emot det men det vore skönt att bli av med värken så då är det bara att köra :)
Innan jag åkte till Borås körde jag en coaching med en ny klient.
Inser att jag egentligen varit sjuk / skadad sedan 15 december. Detta har gjort att jag är efter med allt. Därför har året, de dagar jag inte har coachat eller föreläst hittills bestått av att försöka komma ikapp. Idag kände jag att förutsättningana fanns att detta skulle inträffa. Tanken kittlade skönt. Äntligen kan jag börja fokusera framåt! Blev inte riktigt klar men det känns verkligen befriande att vara där jag är nu.
Idag var jag också i GBG och träffade Mickael och Erica på Talarkompaniet. Det blev ett kul möte. De är så bra människor. Mycket skratt och härliga samtal men ändå ruggigt effektivt. Passade på att fråga Erica lite om tips för fötterrna. Fick höra om något som friidrottarna gör som kallas för värme/kyla behandling. Tydligen grymt effektivt mot inflamationer. Det går till så att man sätter fötterna i en balja med isbitar i fem minuter. (blir en bra mental träning att se om man uthärdar så länge) Därefter doppar man fötterna i vrålvarmt vatten lika länge. Sedan växlar man så ett antal gånger. Skall prova imorgon kväll. Kan inte säga att jag ser fram emot det men det vore skönt att bli av med värken så då är det bara att köra :)
Innan jag åkte till Borås körde jag en coaching med en ny klient.
Skapa ditt bästa år någonsin!
En all-inclusive helg på Stenungsbaden med fullt fokus på 2011. Det blev himla lyckat.
Sitter och summerar alla 32 sidor med mål jag har satt upp för det här året. Känns som om jag har bra koll på hur
jag vill att det här året skall bli.
Malin har precis nyttjat SPA avdelningen och sitter och arbetar med familjemålen.
Till skillnad från förra årets upplaga då schemat löd 14 timmars workshop på lördagen hade jag designat om processen i år. Det blev mer utrymme för bad och eftertanke och ett mer direkt förhållningssätt när vi gjorde målsättningen. Kändes som om det fungerade bra tycker jag.
