Tre i familjen och en föreläsarkarriär.
Den här veckan är en utmaning. Jag har som bekant Power 30 som är i gång för fullt. Dessutom är Malin i Kina i åtta dagar och jag har fyra föreläsningar och vill vara en grym pappa. Detta är en spännande utmaning.
I söndags gick vi på restaurang med mamma och pappa.
Måndagen avlöpte fint med coachningar och föreläsning under dagen.
Idag fick jag hjälp av Johanna och Peter för att få till hela dagen. Jag hade en föreläsning för Telia Sonera och slutade inte förrän långt efter dagis slutat. Därför hängde Nomi och Neo med hem till dem medan de väntade på mig. Jag är så tacksam för det här. Min mor är nyopererad annars hade väl hon varit det naturliga valet. Nu löste det sig bra med både ungarna och föreläsningen.
Här river vi av den gamla martial arts övningen: Pennan!
Hann också träffa en av de framgångsrika coacherna i Actionplant Coaching Network, Robert Palotas. Vi hade lossat tid för både lunch och brainstormingsamtal.
När jag väl satt i bilen på väg hem längtade jag turbomycket efter barnen. Väl framme hos Johanna och Peter och jag kramade Nomi och Neo då kändes dagen fulländad. Dessutom blev jag bjuden på mat. Vilken bonus att slippa ta tag i det när jag kom hem.
Nomi var på sitt mest intensiva humör idag och ville inte somna förrän 21:30. Ibland har man tur. Det är så skönt att umgås exklusivt med en unge. När man kan ha fullt fokus på en person. Idag fick jag och Nomi en hel timma lek tillsammans. Jätteskönt.
I söndags gick vi på restaurang med mamma och pappa.
Måndagen avlöpte fint med coachningar och föreläsning under dagen.
Idag fick jag hjälp av Johanna och Peter för att få till hela dagen. Jag hade en föreläsning för Telia Sonera och slutade inte förrän långt efter dagis slutat. Därför hängde Nomi och Neo med hem till dem medan de väntade på mig. Jag är så tacksam för det här. Min mor är nyopererad annars hade väl hon varit det naturliga valet. Nu löste det sig bra med både ungarna och föreläsningen.
Här river vi av den gamla martial arts övningen: Pennan!
Hann också träffa en av de framgångsrika coacherna i Actionplant Coaching Network, Robert Palotas. Vi hade lossat tid för både lunch och brainstormingsamtal.
När jag väl satt i bilen på väg hem längtade jag turbomycket efter barnen. Väl framme hos Johanna och Peter och jag kramade Nomi och Neo då kändes dagen fulländad. Dessutom blev jag bjuden på mat. Vilken bonus att slippa ta tag i det när jag kom hem.
Nomi var på sitt mest intensiva humör idag och ville inte somna förrän 21:30. Ibland har man tur. Det är så skönt att umgås exklusivt med en unge. När man kan ha fullt fokus på en person. Idag fick jag och Nomi en hel timma lek tillsammans. Jätteskönt.
Power 30 mot nya höjder
Körde PT med Jörgen för första gången på en månad. Dessutom var det över en vecka sedan jag tränade. Det var bara så helt magiskt att på allvar få köra loss. Det blev ett helt OK pass. Jörgen var laddad som vanligt och jag kände mig förvånansvärt pigg.
Min nya kampanj Power 30 kunde ha fått en bättre start. Jag kunde inte ana att det kunde vara så tröttande att bränna 100 tals mil i bilen. Jag brukar ju åka tåg! Detta innebar att det har blivit ett par koffeinhaltiga läskedrycker och allt annat än vad man kan kalla perfekt kost. Jag kom helt oförberedd in i den här bilmiljön och jag föll som en fura. BRA! för då kan jag på allvar göra något åt det.
Det hela har resulterat i en "resekit" där jag kan ha med mig bra kost. Nötter, frukt etc. Jag misstänker nämligen att det kommer att bli fler sådana här resor. I onsdags när jag körde föreläsningar ville jag så gärna träna men jag hade missat träningskläder. Detta innebär att jag också kommer att ha med träningskläder i min resekit. Det skall aldrig falla på att jag har missat någonting fortsättningsvis. Nu blir det ändring på det här och ser fram emot en bättre fortsättning och avslutning på Power 30.
Det är kul med snö... ibland.
Har bränt en hela massa mil i bilen den här veckan. Hela sex stycken föreläsningar och dessutom förlagda så att tåg inte har varit ett alternativ. Först nu inser jag hur mycket det betyder att få sitta på ett tåg och vila upp sig ett par timmar då och då.
Var i Malmö i torsdags exempelvis och körde en föreläsning för Sveriges Annonsörer. Det tog sin tid att föra bilen nästan 30 mil i blixthalka. Lyckligtvis hade jag stannat över natten och var därför utsövd när jag började dagen.
Vid föreläsningen fick jag en gäst från min tid som artist. Gjorde en krogshow i Ljungby och där möttes vi alltså för över tio år sedan. Lone jobbade på hotellet och vi hade en fin kontakt under min tid i Ljungby. För en tid sedan connectade vi på Facebook och nu var hon alltså på besök för att se mig In Action.
Det var en liten alert grupp med mycket pondus som mötte mig. Många av de i publiken var marknadschefer och ansvariga för olika typer av marknadsfrågor på olika företag. Jag hade dessutom designat en helt ny föreläsning just till dem. Första gången som jag profesíonellt går in och kör 90 minuter material som jag aldrig gjort tidigare. Det gick faktiskt bra. skönt. Efteråt blev det en hel del frågor.
Exakt 9.30 satt vi i bilen enligt planen. Då hade jag åtta minuter tillgodo till nästa föreläsning uppe i Stenungsund för personal på Posten. Det var förstås under förutsättning att det var normalt väglag och normal hastighet som gällde. Så var det inte den här dagen. Köerna gick avsevärt långsammare. Rätt var det var stod det dessutom helt still. En trafikolycka...
När jag till sist enligt GPSen är över 30 minuter sen till slutdestination ringer jag kunden. Inga problem. Vi hade pratat om det här tidigare att det kunde bli patrull med både väder och de små marginalerna. Det var bara att invänta mig. Kändes dock lite frustrerande. Jag har aldrig missat en föreläsning eller kommit sent. Försökte se det positivt. Jag har en jäkligt bra ljudbok som jag lyssnar på nu. Det innebar alltså att jag kunde lyssna mer på den boken än om jag hade hållt tiden.
Efter Landskrona lossnar det något och jag kan köra normal hastighet. Ju närmre Göteborg jag kommer desto mindre sen är jag. Ringer kunden igen. Till sist visar GPSen att jag bara är en minut sen och anländer så vi kan börja prick när vi skall. Dock hade inte alla kommit på plats när jag gjort det vilket innebär att vi blir några minuter sena ändå. Att folk inte kan passa tiden hehe :)
Det blev ett skönt möte i alla fall. Det var flera i publiken som kom med spännande frågor och sådant ger alltid extra krydda till föreläsningen.
På hemvägen var det köer igen. Här är väl ett tydligt bildbevis för att det behövs en ny vägförbindelse över Götaälv. Kanske hade varit smartare och investera i det än i Göta tunneln... I alla fall. Vi har pratat lite om att flytta jag och Malin. Det finns bra jobberbjudanden på andra orter. Sådana här köer får mig dock alltid mycket övertygad om att jag aldrig någonsin kommer att bli storstadsbo. Att ha det så här varje dag... Urk. Tacka vet jag Viskafors.
Var i Malmö i torsdags exempelvis och körde en föreläsning för Sveriges Annonsörer. Det tog sin tid att föra bilen nästan 30 mil i blixthalka. Lyckligtvis hade jag stannat över natten och var därför utsövd när jag började dagen.
Vid föreläsningen fick jag en gäst från min tid som artist. Gjorde en krogshow i Ljungby och där möttes vi alltså för över tio år sedan. Lone jobbade på hotellet och vi hade en fin kontakt under min tid i Ljungby. För en tid sedan connectade vi på Facebook och nu var hon alltså på besök för att se mig In Action.
Det var en liten alert grupp med mycket pondus som mötte mig. Många av de i publiken var marknadschefer och ansvariga för olika typer av marknadsfrågor på olika företag. Jag hade dessutom designat en helt ny föreläsning just till dem. Första gången som jag profesíonellt går in och kör 90 minuter material som jag aldrig gjort tidigare. Det gick faktiskt bra. skönt. Efteråt blev det en hel del frågor.
Exakt 9.30 satt vi i bilen enligt planen. Då hade jag åtta minuter tillgodo till nästa föreläsning uppe i Stenungsund för personal på Posten. Det var förstås under förutsättning att det var normalt väglag och normal hastighet som gällde. Så var det inte den här dagen. Köerna gick avsevärt långsammare. Rätt var det var stod det dessutom helt still. En trafikolycka...
När jag till sist enligt GPSen är över 30 minuter sen till slutdestination ringer jag kunden. Inga problem. Vi hade pratat om det här tidigare att det kunde bli patrull med både väder och de små marginalerna. Det var bara att invänta mig. Kändes dock lite frustrerande. Jag har aldrig missat en föreläsning eller kommit sent. Försökte se det positivt. Jag har en jäkligt bra ljudbok som jag lyssnar på nu. Det innebar alltså att jag kunde lyssna mer på den boken än om jag hade hållt tiden.
Efter Landskrona lossnar det något och jag kan köra normal hastighet. Ju närmre Göteborg jag kommer desto mindre sen är jag. Ringer kunden igen. Till sist visar GPSen att jag bara är en minut sen och anländer så vi kan börja prick när vi skall. Dock hade inte alla kommit på plats när jag gjort det vilket innebär att vi blir några minuter sena ändå. Att folk inte kan passa tiden hehe :)
Det blev ett skönt möte i alla fall. Det var flera i publiken som kom med spännande frågor och sådant ger alltid extra krydda till föreläsningen.
På hemvägen var det köer igen. Här är väl ett tydligt bildbevis för att det behövs en ny vägförbindelse över Götaälv. Kanske hade varit smartare och investera i det än i Göta tunneln... I alla fall. Vi har pratat lite om att flytta jag och Malin. Det finns bra jobberbjudanden på andra orter. Sådana här köer får mig dock alltid mycket övertygad om att jag aldrig någonsin kommer att bli storstadsbo. Att ha det så här varje dag... Urk. Tacka vet jag Viskafors.
Power 30 dag 1
Idag inledde jag min första dag på Power 30. Det gick helt OK. Jag känner mig väldigt utsatt för frestelser när jag är ute på vägarna men lyckades bestå flera prov idag. En dag sprängfull medcoachningar och planering inför nya filmen liksom en Lev Nu föreläsningar hade gjort att jag bestämt mig för att inte träna idag. Ett klokt beslut. Imorgon däremot står det träning på programet. I Malmö...
En vecka i 200 km/timman.
Det är en intensiv vecka full av föreläsningar den här veckan. Körde den första igår för ett härligt gäng i Göteborg.
Tror att de var nöjda för när jag skulle gå fick jag frågan om jag ville vara med på ett par av deras mässor nästa år. Det ville jag ju självklart. Jag kommer vara i gott sällskap i så fall. Vad sägs om Mark Levengood och Malin Berghagen som några av de mer kända namnen?
Idag var det sista Lev Nu föreläsningen för säsongen också den i Göteborg. Idag var det lite extra pirrigt dels eftersom vi anlände så sent pga halkan och dels för att vi skulle spela in delar till min nya film. Det var dock ett härligt gäng som jag mötte och de var på hugget. Ögnade igenom utvärderingarna som hastigast och det såg trivsamt ut. En hel del fullpoängare.
Vill här lyfta fram en mycket god vän och kollega som ställde upp och gjorde det möjligt att få till det här resultatet. Robert Palotas såg till att parkera min bil så att vi sparade några minuter. Han var dessutom med och möblerade iordning lokalen och presnterade mig. Jag är så grymt tacksam att ha så mycket bra folk omkring mig. 
Marianne fick en lång dag idag eftersom vi körde fullt pass på kontoret innan vi åkte. Sedan var hon med hela kvällen. Vilken tuff arbetsgivare jag är :)
Skönt att ha sällskap i bilen. Det blir ett par hundra mil den här veckan. (För ovanlighetens skull) Jag föredrar tåg... Däremot ligger föreläsningarna så dumt till att det inte finns någon möjlighet att få ihop det med tåg. Det är fyra föreläsningar kvar den här veckan! Känns konstigt att komma hem när hela familjen lagt sig och smita ifrån hemmet innan de har vaknat. Nästa vecka blir än mer utmanande för då åker Malin till Kina och jag skall få ihop både ungar och föreläsningar. Det är sånt som gör livet spännande! Mums!
Power30
Inser att jag inte har tränat på en vecka och endast har fyra träningspass de senaste tre veckorna. Det är inte i linje med mina ambitioner. Ok att jag har varit i USA och Ok att jag spenderade 24 timmar i mitt livs smärta för en vecka sedan. Det känns i alla fall helt fel.
Dessutom har jag under ett halvårstid arbetat med idén att en ny livsstil skall skapa underverk i kroppen. Detta har för all del fungerat bra så till vida att jag har en avgjort bättre kondition och mer muskler. Dessutom gör min nya livsstil att jag inte har samma problem med fötterna längre. Det som irriterar mig är dock att jag endast gått ner 6 kilo.
Idén var just att arbeta långsiktigt med en ny livsstil och inte stirra mig blind på vågen så mycket. (Vilket har varit fallet tidigare år.) Just nu är jag rätt less på de blygsamma resultaten. Alla mina rådgivare och min PT och hälsocoach säger att det här är rätt väg. Det känns inte så. Jag vill vara smal NU och inte om två år. Någonstans är jag rätt frestad att köra något mer extremt program just nu.
Idén med Power30 är att göra någonting mitt emellan. På ett sätt gillar jag båda vägarna. Det är skönt att veta att jag är på rätt väg å andra sidan gillar jag snabba resultat. Jag blir lite avundfrisk när jag hör alla de som går ner vikt snabbt. Å andra sidan har jag ett par exempel på folk som under samma tid som jag kört New Life har gått ner 10 kilo och nu har gått upp 10 kilo! Dessa människor är jag inte så imponerad av :)
Power30 är designat utifrån ett antal teorier och efter en plan från en dietist. Meningen är att jag skall göra en något snabbare resa än jag gjort sedan april, men inte för snabb. Ingen tillfällig bantning utan fortfarande med förnuft.
Målsättningen är att tappa 4-5 kilo under den här månaden. Något som alla experter säger är en hälsosam viktnedgång. Imorgon går startskottet för Power30. Häng med!
Dessutom har jag under ett halvårstid arbetat med idén att en ny livsstil skall skapa underverk i kroppen. Detta har för all del fungerat bra så till vida att jag har en avgjort bättre kondition och mer muskler. Dessutom gör min nya livsstil att jag inte har samma problem med fötterna längre. Det som irriterar mig är dock att jag endast gått ner 6 kilo.
Idén var just att arbeta långsiktigt med en ny livsstil och inte stirra mig blind på vågen så mycket. (Vilket har varit fallet tidigare år.) Just nu är jag rätt less på de blygsamma resultaten. Alla mina rådgivare och min PT och hälsocoach säger att det här är rätt väg. Det känns inte så. Jag vill vara smal NU och inte om två år. Någonstans är jag rätt frestad att köra något mer extremt program just nu.
Idén med Power30 är att göra någonting mitt emellan. På ett sätt gillar jag båda vägarna. Det är skönt att veta att jag är på rätt väg å andra sidan gillar jag snabba resultat. Jag blir lite avundfrisk när jag hör alla de som går ner vikt snabbt. Å andra sidan har jag ett par exempel på folk som under samma tid som jag kört New Life har gått ner 10 kilo och nu har gått upp 10 kilo! Dessa människor är jag inte så imponerad av :)
Power30 är designat utifrån ett antal teorier och efter en plan från en dietist. Meningen är att jag skall göra en något snabbare resa än jag gjort sedan april, men inte för snabb. Ingen tillfällig bantning utan fortfarande med förnuft.
Målsättningen är att tappa 4-5 kilo under den här månaden. Något som alla experter säger är en hälsosam viktnedgång. Imorgon går startskottet för Power30. Häng med!
En eftermiddag med ungarna.
Var och gungade på eftermiddagen med Neo och Nomi. Skönt att komma ut i det friska. Det är lite meckigt tycker jag med alla vinterkläder som skall på och av. På kvällen kom glassbilen. Jag frågade om vi skulle köpa glass och fick ett högljutt och distinkt Ja på den frågan. Vi började således arbetet med att klä på overaller och skor och halsdukar osv. Allt i ett rasande tempo. När vi var färdiga ser vi glassbilen åka från gatan. Vi hann inte :(
Inga sura miner dock. Istället busade vi järnet.
Intervjuad av Erica Johansson
Man kan ju tycka att det skulle vara tvärtom med tanke på alla de intervjuer jag gjort av människor som presterar på topp. Idag blev det alltså tvärtom. Det kändes i alla fall rätt OK. De senaste intervjuerna har jag varit rätt sur på mig själv eftersom jag tycker att jag har fått fram så dåliga svar. Det kändes bra idag. Ungefär som om jag tagit ett steg i rätt riktning.
Erica är som bekant en av Sveriges stora namn inom friidrott i modern tid. På wikipedia ser du en diger lista av placeringar. Den hetaste, som jag ser det är, Europamästare i längdhopp. Fick några kniviga frågor. Exempelvis: Hur långt hoppar du i längdhopp? Ja, vad svarar man på det. Vet att jag hoppade 4,80 när jag gick i gymnasiet. Så jag drog till med 5 meter. Genom en snabb kalkylering att jag aldig tränade när jag gick på gymnasiet och att jag i år har tränat ett par hundra träningspass. Får ta och kolla det någon gång.
Syftet med intervjuen är en promotionfilm för Talarkompaniet. Skall bli kul att se det färdiga resultatet. Jag är så grymt imponerad av Talarkompaniet. Det var inte länge sedan vi sågs första gången och vårt samarbete har gått i ett rasande tempo. Jag är glad över det förtroendet som jag har fått. Skall leverera, jag lovar.
Snart ikapp.
Hade fått 980 mail när jag var i USA. Har suttit i tio timmar för att komma till slutet av listan. Idag var det färdigt. Det visade sig att jag hade fått tio färdiga bokningar när jag var i USA. Sådant är alltid kul. Imorgon blir det kundsamtal för hela slanten innan jag hämtar kidsen. Det skall bli så skönt att ha en hel eftermiddag/kväll tillsammans igen.
Föreläsning i Blekinge
Var lite pirrigt att köra föreläsningen igår. Jag var fortfarande lite öm i armen. Kändes i alla fall väldigt bra och kan skylta med ännu ett topp resultat i utvärderingarna. Mitt fjärde bästa resultat hittills i karriären. Skönt.
24 timmar smärta
När jag satt på flyget på väg hem från USA fick jag en enorm smärta i ena armen. Denna smärta eskalerade under dagen så att jag till sist inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag hamnade till sist på akuten. I vanlig ordning var det väntetid. Smärtan ökade hela tiden. När jag väl fick komma till en sköterska brast allt inom mig. Jag klarade inte av att hantera smärtan mentalt mer. Hela tiden gjorde det allt ondare och ondare. Jag skulle få träffa en doktor och sattes ute i väntrummet igen i väntan på doktorn.
Här ökade nu smärtan till en nivå som jag aldrig varit med om tidigare. Det kändes som elektriska blixtar genom hela kroppen. Här någonstans kunde jag kan inte fokusera klart längre. Jag sitter i ett fullt väntrum och skriker högt bokstavligt talat. Gråter och skriker. Så här i efterhand inser jag att jag nog aldrig har gjort så tidigare. Jag har alltid kunnat kontrollera min smärta. Det här var dock en helt annan nivå av smärta. När jag sitter där och skriker högt dröjer det inte länge förrän systrar och doktorer kommer.
Jag är ganska borta här och ser hur någon lyser med en lampa in i ögonen på mig och hör en läkare ordinera morfin för att dämpa smärtan. Rösterna liksom ekar konstigt. Jag känner hur systemet stänger ner. Efteråt berättade man att jag hade varit högljudd i ett par timmar. Morfinet räckte inte som smärtlindring och då blev man riktigt oroliga. Har nog aldrig sett så mycket vårdpersonal i ett och samma rum på en gång.
Här är just problemet med att vara hjärtopererad. Flera av de normala behandlingsmetoderna går inte att använda pga att kroppen slår bakut eller så kan det bli komplikationer. Till sist kommer en läkare som vågar fatta beslut och han bestämmer att man skall inleda en kortisonbehandling för att ta bort det som man tror är en inflamation i armen.
Jag tror knappt mina öron. Har nämligen fått höra att jag aldrig någonsin i någon form skall ha kortison pga hjärtat. Jag inser dock också det prekära i att bara vara hjälpligt kontaktbar pga smärta trots morfin. Det finns kanske inget alternativ här. Man inleder en kortison behandling och mycket snabbt blir jag bättre.
Efter 24 timmar av smärta ser jag ett slut på det värsta jag någonsin varit med om. Just nu är jag så grymt tacksam över att bo i ett land som Sverige där jag och vem som helst har rätt till vård i stort sett gratis. Tacksam övar alla kunniga sköterskor och modiga läkare på plats och väldigt lycklig över att jag nu är helt smärtfri.
Det som snurrar lite i huvudet är att ingen vet vad det var som hände. Ingen kan ge en förklaring. Blev också lite ledsen att det hände något med kroppen igen. Jag har nämligen varit väldigt laddad över att jag funnit en lösning på den gåtfulla smärtan i mina fötter som sinkat mig rejält de senaste åren. Jag var verkligen inne i tanken på att vara helt frisk.
Fick ännu ett bevis för att idén med Law of attraction så som den beskrevs i filmen The Secret är ren bullshit. Skulle jag ha tänkt mig till det här? Hallå eller? Det enda jag tänke på när jag satt där i planet var en hel kväll med min underbara fru och våra söta ungar. Lek, kärlek och en skön segerrik känsla över mina två framgånsrika veckor i USA. Det blev med andra ord inte alls så som jag tänkte utan någonting helt annat.
Jag är nu helt fri från smärta igen och kunde genomföra en föreläsning idag (tisdag) utan några som helst problem. Sköööönt!
Här ökade nu smärtan till en nivå som jag aldrig varit med om tidigare. Det kändes som elektriska blixtar genom hela kroppen. Här någonstans kunde jag kan inte fokusera klart längre. Jag sitter i ett fullt väntrum och skriker högt bokstavligt talat. Gråter och skriker. Så här i efterhand inser jag att jag nog aldrig har gjort så tidigare. Jag har alltid kunnat kontrollera min smärta. Det här var dock en helt annan nivå av smärta. När jag sitter där och skriker högt dröjer det inte länge förrän systrar och doktorer kommer.
Jag är ganska borta här och ser hur någon lyser med en lampa in i ögonen på mig och hör en läkare ordinera morfin för att dämpa smärtan. Rösterna liksom ekar konstigt. Jag känner hur systemet stänger ner. Efteråt berättade man att jag hade varit högljudd i ett par timmar. Morfinet räckte inte som smärtlindring och då blev man riktigt oroliga. Har nog aldrig sett så mycket vårdpersonal i ett och samma rum på en gång.
Här är just problemet med att vara hjärtopererad. Flera av de normala behandlingsmetoderna går inte att använda pga att kroppen slår bakut eller så kan det bli komplikationer. Till sist kommer en läkare som vågar fatta beslut och han bestämmer att man skall inleda en kortisonbehandling för att ta bort det som man tror är en inflamation i armen.
Jag tror knappt mina öron. Har nämligen fått höra att jag aldrig någonsin i någon form skall ha kortison pga hjärtat. Jag inser dock också det prekära i att bara vara hjälpligt kontaktbar pga smärta trots morfin. Det finns kanske inget alternativ här. Man inleder en kortison behandling och mycket snabbt blir jag bättre.
Efter 24 timmar av smärta ser jag ett slut på det värsta jag någonsin varit med om. Just nu är jag så grymt tacksam över att bo i ett land som Sverige där jag och vem som helst har rätt till vård i stort sett gratis. Tacksam övar alla kunniga sköterskor och modiga läkare på plats och väldigt lycklig över att jag nu är helt smärtfri.
Det som snurrar lite i huvudet är att ingen vet vad det var som hände. Ingen kan ge en förklaring. Blev också lite ledsen att det hände något med kroppen igen. Jag har nämligen varit väldigt laddad över att jag funnit en lösning på den gåtfulla smärtan i mina fötter som sinkat mig rejält de senaste åren. Jag var verkligen inne i tanken på att vara helt frisk.
Fick ännu ett bevis för att idén med Law of attraction så som den beskrevs i filmen The Secret är ren bullshit. Skulle jag ha tänkt mig till det här? Hallå eller? Det enda jag tänke på när jag satt där i planet var en hel kväll med min underbara fru och våra söta ungar. Lek, kärlek och en skön segerrik känsla över mina två framgånsrika veckor i USA. Det blev med andra ord inte alls så som jag tänkte utan någonting helt annat.
Jag är nu helt fri från smärta igen och kunde genomföra en föreläsning idag (tisdag) utan några som helst problem. Sköööönt!
Topp 5 - Franchiserestauranger i USA
Topp 5 - Franchise matrestauranger i USA
Har provat rätt många restauranger under mina resor i USA. Tyvärr tycker jag det blir rätt många bottennapp så jag har mer hittat mina favorit bland de oerhört många franchisekedjor som finns i USA
1 Red Lobster - Serverar fisk och skaldjur och grymt bra sallader.
2 Olivegarden - Italiensk mat med en helt unik touch. Bra och rejäla sallader med mycket grönsaker.
3 Legal Seafood - Riktigt bra fisk och skaldjursrestaurang.
4 Johnny Rockets - Deras veggoburgare är suverän. Vill minnas att det här är Anthony Robbins favvo också.
5 Subway - För att undvika den kaloririka amerikanska frukosten har det blivit ett och annat besök här.
Har provat rätt många restauranger under mina resor i USA. Tyvärr tycker jag det blir rätt många bottennapp så jag har mer hittat mina favorit bland de oerhört många franchisekedjor som finns i USA
1 Red Lobster - Serverar fisk och skaldjur och grymt bra sallader.
2 Olivegarden - Italiensk mat med en helt unik touch. Bra och rejäla sallader med mycket grönsaker.
3 Legal Seafood - Riktigt bra fisk och skaldjursrestaurang.
4 Johnny Rockets - Deras veggoburgare är suverän. Vill minnas att det här är Anthony Robbins favvo också.
5 Subway - För att undvika den kaloririka amerikanska frukosten har det blivit ett och annat besök här.
Sista dagen i New York
Hade ett par timmar över idag innan planet gick. Har du varit med om det någon gång? Du har en hel del tid men inte tillräckligt mycket tid för det som verkligen lockar. För mig var det 2,5 timmar innan bussen till flyget skulle avgå. Jag kom att tänka på ett tips som jag fick från Pasi Salonen en gång. Ett kul sätt att träna på är att bestämma en viss tid som man kör i en viss riktning. När timern är på noll tar man helt enkelt samma resa tillbaka. Mitt hotell låg strax söder om Central park. Eftersom det var 25 grader i solen och en förträffligt bra dag idag bestämde jag mig följaktligen för att gå i sydlig riktning i 55 minuter. På så sätt skulle jag god marginal på tillbakavägen om jag skulle vara långsammare då. En mycket bra idé.
Manhattan är som bekant en förbaskat stor ö. Faktum är att det tog 55 minuter för mig att komma till Manhattans sydspets. Passade på att ta den här bilden på en av de vackraste skyskraperna i världen. Empire state building.
Jag är verkligen ingen storstadsmänniska inser jag varje gång jag är i en storstad. För mig är New York en stor sönderstressad betonghög av ändlösa bilköer och en affärsattityd där det går ut på att lura folk på pengar. Så är det inte på många andra ställen i USA. Time Square som alla turister dyrkar så stort är egentligen bara ett antal oerhört stora reklamskyltar. Imponerande må hända men när man tänker på att folk har som slutmål att komma fram till några stora reklamskyltar, ja, då tycker jag att det blir skrattretande på ett tragiskt sätt. Ansiktsuttrycken i en typisk New York bo är lite härgad och uppjagad. Enda gången det här försvinner är framåt kvällskvisten men då har i alla fall de flesta som vistats ute dragit i sig någon alkoholhaltig dryck och det är ju som bekant fusk. För mig känns den påklistrade lyckan lika upphetsande som en idrottstävling där man vet att alla är dopade. Nej, New York är verkligen ingenting för mig. Hade det inte varit för mitt viktiga möte så hade jag aldrig åkt dit.
När jag gick min promenad idag började jag fundera över det här. Jag funderade på hur jag kunde göra för att gilla New York. Vad finns det för bra med staden? Vad har den att ge mig så här mitt på dagen? Det gav mig ett antal spännande svar. Det viktigaste var nog ändå att jag är grymt tacksam för att jag bor nära naturen i lilla genuina och underbara Viskafors. Det kan ha med hemlängtan att göra det här men åååå va jag är lycklig över att bo där. Skall bli skönt att komma hem.
Jag blev i alla fall väldigt trött i fötterna av min två timmars promenad och det var riktigt skönt.
Over and out.
/Jesper
Målet uppnått! - Jag har föreläst på Världens mest prestigefulla universitet!
Idag var den stora dagen för mig. Jag skulle föreläsa på M.I.T. Världens mest prestigefulla universitet med 63 nobelpristagare bland eleverna. Efter fem föreläsningar kände jag mig grymt väl förberedd. Två veckor i USA har verkligen fått engelskan att sitta som en smäck. Jag var grymt redo.
På bilden ser ni den enormt vackra huvudbyggnaden där jag skulle föreläsa. Jag hade föreställt mig ett klassrum i stil med de vi brukar se på film. Så var dock inte fallet. Det var mer som ett helt vanligt klassrum. Jag fick mig en tour genom än det ena och än det andra häpnadsväckande laboratoriet. Det som imponerade mest på mig var nog ändå forkningsdelen i Nanoteknik. För er som följt med lite så har nanotekniken gjort genombrott överallt. Här är man självfallet långt framme på området.
I ärlighetens namn måste jag säga att jag inte förstod hälften av det som de berättade. Jag har däremot haft en kontakt med SSAB och där berättade man att man med hjälp av nanoteknik kan tillverka stål som gör att man kan kapa materialåtgången med nästan 70%. Det innebär följaktligen en enorm besparing vid tillverkningsprocessen.
Som tur var anlände jag i god tid för man hade nämligen bytt lokal något som man glömt att meddela mig! Inte för att de hade kunnat börja utan mig men ändå. Jag lyckades dock hitta rätt till sist utan att komma för sent. Var inte störd av detta ett dugg. Jag har nog aldrig känt mig mer förberedd för ett uppdrag än idag. Igår körde jag fyra timmar repetition på hotellrummet och allt funkade precis enligt planen.
På bilden ser ni Diane som koordinerat det hela. Hon gav mig förmodligen den bästa presentationen jag någonsin fått. Det är så viktigt att bli rätt introducerat och hon var som ett litet energiknippe hela hon. När jag gick upp på scenen kände jag i varenda cell i min kropp att det här skulle bli något alldeles extra. Det här var mer än bara en föreläsning. Kanske för att jag jobbat så grymt hårt för att få till det här och förberett mig i snart två månader.
Det blev ett fyrtiotal personer i publiken. I publiken återfanns elever och lärare på skolan liksom ett par personer som arbetar för M.I.T. ute på företag. Bland annat IBM och Apple. Det hela gick mycket bra. Delen med pojken i trädet berörde i vanlig ordning och actiondelarna satt som en smäck. Jag är grymt nöjd. Utvärderingarna gav runt 80% toppbetyg vilket är bland det högsta jag någonsin haft. Det här var, om jag får säga det själv, mitt livs föreläsning. Jag är grymt nöjd.
Efteråt hade jag ett par timmar att fördriva tiden innan planet gick. Diane visade mig några väl valda delar av Boston och vi fick ett skönt snack tillsammans. I all hast fick jag träffa hennes man som just nu arbetar med att utveckla en helt ny typ av processorer (om jag fattade det hela rätt). Efteråt visade hon mig hur jag kunde spara 50 dollar genom att ta tunnelbanan till flygplatsen. Jag är så grymt tacksam över hennes stöd. Det är så viktigt när man gör ett uppdrag att ha en bra kontaktperson. Återigen fick jag frågan om jag ville komma tillbaka och det är förståss ett gott betyg. Hon fick mig att lova att stanna längre nästa gång så hon kan ge mig en längre tour i Boston. Kanske Malin och ungarna kan hänga med då. Bra idé tyckte jag.
Jag känner mig helt hög av lycka. Den här resan har jag uppnått i stort sett alla uppsatta mål. Dessutom har jag levererat föreläsning på engelska på en nivå som jag aldrig gjort tidigare. Jag har nu gått omkring med det största leendet i hela New York. För att fira det hela körde jag en rejäl pizza på Time Square. Jag har varit så grymt disciplinerad med kost den här resan men nu var det fritt val. Nu är det snart läggdags för imorgon väntar sista mötet med en agent i New York.
Det är känslomässig kaos i hjärnan just nu. Jag är så lycklig och rörd samtidigt som jag saknar Malin och ungarna så det värker i hela mig. Det är väl förmodligen som Per Gessle sjunger: Här kommer alla känslorna på en och samma gång.
God natt!
Boston here I come!
Idag flög jag till Boston. Det var som att flytta en hel årstid på två timmar. Från sommar till höst. Efter vad jag har hört så blir det ännu en årstid om ett par dag när jag är tillbaka i Sverige. Såg bilder på ungarna när de gjorde snögubbar. Coolt.
Imorgon väntar höjdpunkten på den här resan. M.I.T. Massaschusetts Institute of Technology. Världens mest välmeriterade universitet med över 63 nobelpristagare bland eleverna. Jag känner mig oerhört väl förberedd. Engelskan sitter väldigt bra och materialet också. Efter mötet på Lake Nona fick jag dessutom se att en del inte fungerade men det är fixat nu. Imorgon gäller det. Det här blir mitt livs uppdrag. Helt klart.
Nu skall jag sova för jag är helt slut. :)
Kärt återseende på Siemens.
Har gjort en hel del jobb för Siemens nu. Det är dessutom andra gången jag kör ett pass för dom i Florida. Det var några kända ansikten i publiken. Däribland Don Moore. Han skrev ett erkännande till mig tidigt i min karriär som jag har haft mycket glädje av. Att få vitsord från mina USA uppdrag gav enormt mycket cred när jag startade igång. Jag berättade om det för honom och han blev jättestolt. Det hela gick bra tycker jag. Körde bland annat "Pojken i trädet" för dom. Även här blev det tårar och efterföljande kramar när jag var färdig.
Innan vi skiljdes åt fick jag frågan om jag ville komma tillbaka och sådant är ju alltid jättekul. Vi får se när tillfälle bjuds. Det är ju inte bara i deras agenda det skall passa. Med det jag nu har i bagaget känns det som om det kan bli av redan i vår.
En lektion i attityd
På Universal studios har man designat en hel del attraktioner för att man skall bli rejält blöt. Med tanke på vädret är det inget större problem eftersom man är kruttorr på cirka 20 minuter igen en vanlig dag. Därför var det väldigt kul att se en svensk familj ge sig i kast med en av dessa attraktioner. Det var familjen Negg som var ute i semestersvängen. Hela familjen hade sådana där regnponchos på sig för att inte bli blöta. I båten satt också jag och en spansk familj. Inga regnkläder här inte.
För er som har åkt Kållerado på Lisberg så är det här ungefär samma sak men med en nedblötningsfaktor gånger 20. Det dröjde inte länge förrän vattnet började skvätta rejält. I ena halvan av båten sitter jag och den spansktalande familjen och fullständigt tjuter av lycka. Det här är bara helt fantastiskt kul. I andra halvan av båten sitter det fyra personer som på alla sätt och vis kämpar för att inte få vatten på sig. En helt omöjlig uppgift.
Det dröjer inte länge innan mamman i familjen får sig en rejäl dusch som inte ens hennes regnponcho har en chans att motstå. Hon blir fullständigt dyblöt. Där sitter de och muttrar och diskuterar att de minsann skall klaga efteråt...
Jag funderar på om jag skall tillkännage att jag också är från Sverige. Jag kan dock inte komma på något bra att säga utan fortsättera att njuta av den underbara turen. Det skrattretande är att mamman inte fattar hur nära hon var sitt livs upplevelse. Hade hon kunnat min T4 modell hade hon varit där på nolltid!
Tacksamhet x 1000
En av deltagarna på föreläsningen förra veckan, Chris, hade skickat ett paket till mitt hotellrum. I paketet låg också några känslosamma rader av tacksamhet över vad min insats satt igång i honom. Paketen innehöll ett Xpress pass till Universal Studios. Det innebär i korthet att man går före i kön på alla attraktioner. Sådant är alltid välkommet. Det blev med andra ord fem timmar på Islands of Adventure innan jag skulle i väg och jobba.
I bilen på väg till Universal slog det mig än en gång vilket fantastiskt jobb jag har. Att i 28 grader värme och strålandesolsken gå ett VIP pass för att sedan gå iväg och köra en timmas föreläsning och kalla det för arbetsdag. Det är en sådan jäkla kontrast till mina tidigare arbeten så det är inte sant. Jag skrek av lycka och grät om vartannat av tacksamhet.
Jurrasic Park - Boat river ride får mig att tappa hakan fullständigt. Detaljrikedomen är helt enorm. Jag är rätt petig med sådana här saker men faktum är att några av dinosaurerna är så välgjorda att man nästan tror att de är riktiga. De andas och rör sig organiskt och äter(!) På bilden ovan ser ni tydligt att dinosauren inte har något i munnen.
Här har mr Bracciusaurus däremot slitit tag i en gren och smaskar. Hur går det här till egentligen. Jag menar det passerar ju båtar säkert tusen gånger under en dag.
Upps vi har visst kört in på förbjudet område...
Tacksamhet ja. Jo jag blir nämligen jäkligr förbannad då och då på några av mina föreläsar kollegor som avstår från uppdrag om de inte får tillräckligt bra betalt. Skräckexemplet är en kollega som berättade för mig att han hellre satt hemma eftersom han inte fick 50000 från en skola som hade ställt en förfrågan om en föreläsning. Hallå eller...
Det är nog så långt ifrån min drivkraft man kan komma. Kanske är det nog tacksamhet som är den stora skillnaden mellan oss. För har man som jag städat sjukhus, torkat spyor på nattklubbar, stått i fabriker där rökning är tillåten för att skyddsombuden ser mellan fingrarna, fått skärsår av wellpappen på fler än ett lager, sanerat rum från urin i äldreboende, tvingas ge upp fem års artistutbildning pga en hjärtsjukdom, jobbat arton dagar i ett sträck för en lön på 62 kr / timman för att chefen hotade med att man skulle få sparken annars då är det väldigt lätt att inse att man har en oerhörd gåva i att få chansen att vara runt och visa människor hur man gör för att må och prestera bättre. Idag var just en sådan arbetsdag när jag tog in den här kontrasten igen. Jag lever verkligen min dröm nu. Tack för att jag får leva.
I bilen på väg till Universal slog det mig än en gång vilket fantastiskt jobb jag har. Att i 28 grader värme och strålandesolsken gå ett VIP pass för att sedan gå iväg och köra en timmas föreläsning och kalla det för arbetsdag. Det är en sådan jäkla kontrast till mina tidigare arbeten så det är inte sant. Jag skrek av lycka och grät om vartannat av tacksamhet.
Jurrasic Park - Boat river ride får mig att tappa hakan fullständigt. Detaljrikedomen är helt enorm. Jag är rätt petig med sådana här saker men faktum är att några av dinosaurerna är så välgjorda att man nästan tror att de är riktiga. De andas och rör sig organiskt och äter(!) På bilden ovan ser ni tydligt att dinosauren inte har något i munnen.
Här har mr Bracciusaurus däremot slitit tag i en gren och smaskar. Hur går det här till egentligen. Jag menar det passerar ju båtar säkert tusen gånger under en dag.
Upps vi har visst kört in på förbjudet område...
Tacksamhet ja. Jo jag blir nämligen jäkligr förbannad då och då på några av mina föreläsar kollegor som avstår från uppdrag om de inte får tillräckligt bra betalt. Skräckexemplet är en kollega som berättade för mig att han hellre satt hemma eftersom han inte fick 50000 från en skola som hade ställt en förfrågan om en föreläsning. Hallå eller...
Det är nog så långt ifrån min drivkraft man kan komma. Kanske är det nog tacksamhet som är den stora skillnaden mellan oss. För har man som jag städat sjukhus, torkat spyor på nattklubbar, stått i fabriker där rökning är tillåten för att skyddsombuden ser mellan fingrarna, fått skärsår av wellpappen på fler än ett lager, sanerat rum från urin i äldreboende, tvingas ge upp fem års artistutbildning pga en hjärtsjukdom, jobbat arton dagar i ett sträck för en lön på 62 kr / timman för att chefen hotade med att man skulle få sparken annars då är det väldigt lätt att inse att man har en oerhörd gåva i att få chansen att vara runt och visa människor hur man gör för att må och prestera bättre. Idag var just en sådan arbetsdag när jag tog in den här kontrasten igen. Jag lever verkligen min dröm nu. Tack för att jag får leva.
Randal visar downtown
Fick ett kul samtal från Randal som frågade om vi skulle träffas ett par timmar. Det var kul att umgås med någon som kan stadens go'bitar. 
Vi gick på en improvisationsteater först och gick sedan vidare till en Tapas restaurang. 
Det roliga med att träffa Randal under privata former var att det visade sig att vi hade en hel del gemensamma intressen. Han är intresserad av historia och kompositör. Det blev en hel del nerdiga samtal under kvällen. Skall bli kul att växla lite mp3 låtar med kompositioner när jag kommer hem.
Det blev kanske lite för sent för mig eftersom jag hade en dragning för Siemens dagen därpå.
Genrep på Nona Lake.
Passade på att hälsa på några kollegor i Nona Lake Toastmasters club medan jag var i Florida. Fick möjligheten att framföra lite material som jag skall köra på M.I.T. Det var nyttigt med en repetition för materialet fungerade inte alls. Har nu suttit och repeterat i timmar och det känns som om jag har kommit till rätta med det hela nu. Det blev ett kul möte i alla fall. Mest bestående är nog ett långt samtal med Frank som varit stridspilot i US airforce. 
Ännu en viktig dag i paradiset.
I går körde jag två stycken föreläsningar i Orlando. Första på Crowne Plaza hotel och andra på Orlando Continental Plaza. Eftersom en agent skulle komma och titta var det lite extra mycket fjärilar i magen. Min kontakt hade dessutom bjudit in två stycken etablerade talare för att lyssna. När jag fick se vilka en av dessa två herrar var tappade jag hakan fullständigt. Tim Ricke var en av de första motivationsgurus jag kom i kontakt med. Jag har läst en av hans böcker. Han har dessutom varit coach för männen bakom den inte helt okända boken och filmen "The secret!".
Hjärtat bultade på mig. Skulle jag alltså föreläsa för Tim Ricke och inte tvärt om.
Det var en liten genuin skara människor som träffades på Crowne Plaza. Det här var ett pass modell kortare för min del men jag han ändå köra ett litet axplock av mitt material. Det blev lite Kroppsövningar och som final körde jag "Pojken i trädet!". (Det är så historien brukar kallas i utvärderingarna.) Den fungerade fint på en amerikansk publik. De flesta i publiken blev rörda till tårar. Efteråt vet jag inte hur många långa kramar jag fick.
I utvärderingarna kunde jag bland annat läsa följande:
Jesper, your presentation is the sort that makes coming to a meeting worthwhile. The message will stay with me for 25 years. Excellent job! - Joy
För er som har hört historian vet precis vad det där med 25 år innebär, eller hur?
Wonderful speach. You really enrolled and captivated all of us. Thank you for coming to us! - Debbie
Mest stolt är jag nog ändå över att få ett citat från Tim Ricke.
You have all that is needed to be the best. You understand the power of speaking. Great job! - Tim Ricke
Vi hade ett långt samtal efteråt där jag bara satt och lapade i mig smarta tips. Att lyckas som talare i USA är avsevärt svårare än i Sverige och de metoder vi använder för att fixa uppdrag räcker inte i USA. Har nu med mig en handfull nya sätt att nå ut på som jag skall sätta i verket när jag kommer hem. Tim är verkligen en man som har insett att det är bättre att dela med sig än att gå sin egen väg. Jag är stum av beundran över hans stora generositet på området. Det visade sig dessutom att vi båda har en bakgrund inom musikalbranschen. Precis innan vi skulle gå frågade Tim om jag vill komma och göra ett längre seminarium med honom. Det är ju klart att jag ville. Vi skall följa upp med ett möte innan jag lämnar Orlando så får vi se vart vi landar.
Någonstans under det här samtalet gjorde också Tim en analys av mig som talare. Oerhört insiktsfullt och träffsäkert.
Det blev en lång kväll med de båda passen och det var först på småtimmarna som jag påbörjade min resa tillbaka till hotellet.
Här är hela gänget med Debbie, Jerome, Karl, Tim, Chris och Gina(?)
Behöver jag säga att min agent var mer än nöjd efter den här kvällen. Nu återstår att se om detta genererar några uppdrag. Genom tidigare USA resor har jag lärt mig att det inte nödvändigtvis blir så. Å andra sidan så har jag gjort en enorm utveckling senaste året så det kan borga för att det blir annorlunda den här gången. Jag gick än en gång och lade mig helt speedad av alla intryck. Somnade först kl 4:00. Det här är bra för min självbild, helt klart!
Hjärtat bultade på mig. Skulle jag alltså föreläsa för Tim Ricke och inte tvärt om.
Det var en liten genuin skara människor som träffades på Crowne Plaza. Det här var ett pass modell kortare för min del men jag han ändå köra ett litet axplock av mitt material. Det blev lite Kroppsövningar och som final körde jag "Pojken i trädet!". (Det är så historien brukar kallas i utvärderingarna.) Den fungerade fint på en amerikansk publik. De flesta i publiken blev rörda till tårar. Efteråt vet jag inte hur många långa kramar jag fick.
I utvärderingarna kunde jag bland annat läsa följande:
Jesper, your presentation is the sort that makes coming to a meeting worthwhile. The message will stay with me for 25 years. Excellent job! - Joy
För er som har hört historian vet precis vad det där med 25 år innebär, eller hur?
Wonderful speach. You really enrolled and captivated all of us. Thank you for coming to us! - Debbie
Mest stolt är jag nog ändå över att få ett citat från Tim Ricke.
You have all that is needed to be the best. You understand the power of speaking. Great job! - Tim Ricke
Vi hade ett långt samtal efteråt där jag bara satt och lapade i mig smarta tips. Att lyckas som talare i USA är avsevärt svårare än i Sverige och de metoder vi använder för att fixa uppdrag räcker inte i USA. Har nu med mig en handfull nya sätt att nå ut på som jag skall sätta i verket när jag kommer hem. Tim är verkligen en man som har insett att det är bättre att dela med sig än att gå sin egen väg. Jag är stum av beundran över hans stora generositet på området. Det visade sig dessutom att vi båda har en bakgrund inom musikalbranschen. Precis innan vi skulle gå frågade Tim om jag vill komma och göra ett längre seminarium med honom. Det är ju klart att jag ville. Vi skall följa upp med ett möte innan jag lämnar Orlando så får vi se vart vi landar.
Någonstans under det här samtalet gjorde också Tim en analys av mig som talare. Oerhört insiktsfullt och träffsäkert.
Det blev en lång kväll med de båda passen och det var först på småtimmarna som jag påbörjade min resa tillbaka till hotellet.
Här är hela gänget med Debbie, Jerome, Karl, Tim, Chris och Gina(?)
Behöver jag säga att min agent var mer än nöjd efter den här kvällen. Nu återstår att se om detta genererar några uppdrag. Genom tidigare USA resor har jag lärt mig att det inte nödvändigtvis blir så. Å andra sidan så har jag gjort en enorm utveckling senaste året så det kan borga för att det blir annorlunda den här gången. Jag gick än en gång och lade mig helt speedad av alla intryck. Somnade först kl 4:00. Det här är bra för min självbild, helt klart!
En dag på Universal Studios
Tog en heldag ledigt på söndagen och passade på att åka deras nya berg-o-dalbana. Hollywood Rip Ride Rockit.
Hyfsat brant uppförsbacke! En riktig höjdare faktiskt. Perfekt balans mellan längd och intensitet.
Kollade dessutom in Harry Potters slott och hamnade mitt i en dansuppvisning.
Så här ser jag ut tillsammans med eleverna på Hogwarts.
Det var oerhört skönt att vara själv en hel dag. Trots att jag reser själv så har det varit en intensiv vecka med en hel del möten och arbete. Den här dagen var verkligen välbehövlig. För imorgon smäller det på allvar. Då har jag två stycken föreläsningar och dessutom kommer en agent och tittar. Jag skall göra mitt allra yttersta. (Som vanligt med andra ord:)
I Tampa med kompisar
Idag träffade jag kompisar från Mastery University. De bor i Tampa så det blev en rätt lång biltur för att komma dit. De är väldigt aktiva i kyrkan så vi började vår träff med att besöka deras kyrka. Jag tyckte det var spännande för jag har aldrig varit i en amerikansk kyrka förrut. En gudstjänst ser ut så här.
Väldigt annorlunda från en svensk gudstjänst. Femtio minuter i högt tempo med rock musik och mycket känslor. Spontant kände jag att jag förmodligen skulle gå i kyrkan oftare om det bedrevs på det här sättet. Temat för dagen var dessutom väldigt angeläget. Det handlade om att varje handling räknas och om handlingen inte för något gott med sig, ja, då för den något dåligt med sig. Påminner mycket om mitt eget sätt att tänka. Jag var jätteladdad efteråt.
Ett magiskt ögonblick var också att få hålla deras lille Asher, snart tre månader gammal. Redan när vi gick utbildningen pratade jag och Michelle mycket om barn. De har försökt att få barn i fem år nu. När vi sedan har återsetts vid ett par tillfällen har jag och Malin fått två barn. Sist var Michelle oerhört ledsen för att den påfrestningen det innebär att vilja få barn men inte få något. Det blev säkert väldigt påtagligt när jag har visat bilder på mina små underverk.
Jag har nog aldrig träffat på två lika lyckliga föräldrar. Det strålade verkligen om dem. Det kändes fint att få hålla Asher. Han brukar inte tycka om främmande människor men hos mig kände han sig trygg. Jag hade honom säkert en hel timma. Visst är han söt?
Vi hade uppenbarligen väldigt kul för jag inser att jag bara har en bild med Mikael. Efter kyrkan åkte vi på "Babyshower". Jag hade fått ett mail av Michelle där de skulle åka och titta på en babyshower. Hm tänkte jag. De skall nog köpa något slags dusch designat för babies. Så var det inte. Fick berättat för mig att babyshower är en fest man har en månad innan en förlossning för att fira det nya barnet. Det var Mikaels bror som skulle bli pappa igen för fjärde gången.
Jag kände hur tråkigt svenskt jag tänkte när jag själv konstaterade att vad händer om det blir missfall? Inte särskilt mycket till positivt tänkande där. Jag pratade lite med Mikaels pappa om det här och han sade att det är just därför man har festen. Statistiskt sett så går allting bra och då är det roligt att fira. Om det däremot inte går bra så har man åtminstone haft ett fint minne med släkt och vänner som man sedan kan ha med sig. Wow tänkte jag så borde vi tänka oftare i Sverige. Hela släkten var i alla fall där och det var mycket tevligt. Amerikaner är väldigt duktiga på att bjuda till. De vet hur man skapar magi på ett sätt som jag upplever att vi saknar i Sverige ibland. Här var det inget snack om krämpor, arbetslöshet eller andra utmaningar utan fullt fokus på kärlek och värme. Befriande.
När jag satt i bilen på väg hem kom jag på att jag inte tagit någon bild på Michelle tyvärr. Letade fram den här bilden från Life Mastery dock. Det blev en utmaning att köra hem visade det sig. Det var helt bäcksvart och mitt i natten. Vad gjorde det? Jag var helt fylld av alla intryck och den omsorg som alla visat mig.
När jag väl var ute på Interstate 4an så visste jag dock exakt hur jag skulle ta mig hem. Kom i säng klockan 3.30 på morgonen.
Väldigt annorlunda från en svensk gudstjänst. Femtio minuter i högt tempo med rock musik och mycket känslor. Spontant kände jag att jag förmodligen skulle gå i kyrkan oftare om det bedrevs på det här sättet. Temat för dagen var dessutom väldigt angeläget. Det handlade om att varje handling räknas och om handlingen inte för något gott med sig, ja, då för den något dåligt med sig. Påminner mycket om mitt eget sätt att tänka. Jag var jätteladdad efteråt.
Ett magiskt ögonblick var också att få hålla deras lille Asher, snart tre månader gammal. Redan när vi gick utbildningen pratade jag och Michelle mycket om barn. De har försökt att få barn i fem år nu. När vi sedan har återsetts vid ett par tillfällen har jag och Malin fått två barn. Sist var Michelle oerhört ledsen för att den påfrestningen det innebär att vilja få barn men inte få något. Det blev säkert väldigt påtagligt när jag har visat bilder på mina små underverk.
Jag har nog aldrig träffat på två lika lyckliga föräldrar. Det strålade verkligen om dem. Det kändes fint att få hålla Asher. Han brukar inte tycka om främmande människor men hos mig kände han sig trygg. Jag hade honom säkert en hel timma. Visst är han söt?
Vi hade uppenbarligen väldigt kul för jag inser att jag bara har en bild med Mikael. Efter kyrkan åkte vi på "Babyshower". Jag hade fått ett mail av Michelle där de skulle åka och titta på en babyshower. Hm tänkte jag. De skall nog köpa något slags dusch designat för babies. Så var det inte. Fick berättat för mig att babyshower är en fest man har en månad innan en förlossning för att fira det nya barnet. Det var Mikaels bror som skulle bli pappa igen för fjärde gången.
Jag kände hur tråkigt svenskt jag tänkte när jag själv konstaterade att vad händer om det blir missfall? Inte särskilt mycket till positivt tänkande där. Jag pratade lite med Mikaels pappa om det här och han sade att det är just därför man har festen. Statistiskt sett så går allting bra och då är det roligt att fira. Om det däremot inte går bra så har man åtminstone haft ett fint minne med släkt och vänner som man sedan kan ha med sig. Wow tänkte jag så borde vi tänka oftare i Sverige. Hela släkten var i alla fall där och det var mycket tevligt. Amerikaner är väldigt duktiga på att bjuda till. De vet hur man skapar magi på ett sätt som jag upplever att vi saknar i Sverige ibland. Här var det inget snack om krämpor, arbetslöshet eller andra utmaningar utan fullt fokus på kärlek och värme. Befriande.
När jag satt i bilen på väg hem kom jag på att jag inte tagit någon bild på Michelle tyvärr. Letade fram den här bilden från Life Mastery dock. Det blev en utmaning att köra hem visade det sig. Det var helt bäcksvart och mitt i natten. Vad gjorde det? Jag var helt fylld av alla intryck och den omsorg som alla visat mig.
När jag väl var ute på Interstate 4an så visste jag dock exakt hur jag skulle ta mig hem. Kom i säng klockan 3.30 på morgonen.
Ledig dag i sommarvärme.
Det har varit lite halvdant väder i Florida i början på veckan. Idag däremot kom solen med besked. Bra timing eftersom jag hade min lediga dag idag. Hade bara ett möte på förmiddagen. Trots det fina vädret tog jag mig lite tid att skriva på nya boken. Sedan åkte jag till Sea World.
De har en ny berg-o-dalbana där som jag inte åkt som jag bara var tvungen att prova. Får högsta betyg.
Var också på en av mina favvo restauranger inne på Sea World. Rätt imponerande interiör va? Åt en hummersoppa och pilgrimsmusslor. Mums!
Personalen på Orange County Courthouse rockar fett!
Det här är väl vad som kan motsvaras av Tingsrätten i Sverige. De har hela 23 stycken rum där man kör domstolsförhandlingar. Rummen ser precis ut som på TV när de har domstolsscener. För att komma in hade de en fullständig kroppskontroll med sådan där maskin som de har när man går på flyget.
Rätt imponerande utsikt från 21 våning med utsikt över Downtown Orlando.
Jag In Action. Mannen närmast i bild är Randal som samordnade dagen. Det blev en bra föreläsning. Jag hade förberett lite nytt material som jag ville prova så jag var lite nervös innan jag gick upp och körde idag. Efteråt fick jag stående ovationer av de uppskattningsvis femton personer som var på plats.
Som alltid i USA delar man ut pris till bästa talaren och idag fick jag motta det priset. Fick ett liknande pris när jag föreläste på NASA för ett par år sedan.
När jag kom till hotellrummet såg jag att jag hade fått ett jättefint mail av Randal efteråt som gjorde mig riktigt rörd. Kan inte exponera de mer personliga delarna men han skriver bland annat:
I want to thank you for gracing us with your presence and enthusiasm. And I want to, again, congratulate you on a heart-felt speech and profoundly hitting the bulls-eye with that touching story.
Amerikaner är så bra på att berömma. Ibland vet man inte riktigt om de menar allvar. Idag gick det inte att ta miste på reaktionerna dock. En del av mitt framträdande blev väldigt känslosamt och det var flera som grät. Det känns fint när man verkligen når hela vägen in i hjärtat. Det är svårt att hejda sig själv då.
Jag fick frågan om jag ville komma tillbaka och köra en längre utbildning och sådant är förstås svårt att tacka nej till. :)
Här är vi i en av powerdelarna. Det är kul med amerikaner för de kan verkligen hypa. Kommer ihåg förra gången jag kom hem från USA. Man vänjer sig nämligen snabbt vid en mer direkt respons. Så när jag kom tillbaka och körde första föreläsningen i Sverige så blev det en liten kulturkrock. Jag fick snabbt tuna ner för att komma i sync med publiken. Vill poängtera att jag inte menar att svenskar är sämre på något sätt men kulturellt sett är vi mer hämmade än amerikaner.
Efteråt hade jag ett par ytterligare möten och sedan var jag helt slut när jag kom till hotellet. Drack en öl på restaurangen när jag åt mat och blev rätt berusad. Då först insåg jag att jag inte hade ätit på över tolv timmar. Inte undra på att den ölen slog. Nu gäller det att ladda om för imorgon träffar jag en potentiell agent som visat intresse för mina föreläsningar.
Världens största sommarland!
Meningen var att jag skulle gå en ledarskapsutbildning idag. Den blev dock inställd varför jag kunde ägna dagen åt helt andra saker. Jag har redan avsatt en hel massa tid för att skriva på boken varför jag istället valde att vara ledig. Det blev en heldag i solen. Att bara vistas i Orlando är som att vara på ett sommarland. Det går inte att ta miste på att det här är en region där turistnäringen är viktig. Lägg därtill den amerikanska andan så har du världens största sommarland. Turistgatan heter International Drive och innebär i praktiken 13 miles av spännande utbud. Orlando har dessutom 8 av världens mest påkostade och bästa nöjesparker inom 1-2 mils radie. Jag häpnas alltid över hur duktiga amerikaner är på underhållning. För mig är det femte gången jag är i Florida och det börjar kännas rätt hemma nu. Skönt.
Så här ser förresten framsidan ut på mitt hotell. Känns inte som om det skulle fungera i Sverige va? Här däremot känns det helt rätt.
Passade också på att göra lite shopping. Fixade alla julklappar till ungarna på ett kick. Köpte sedan en Ipad till mig själv och kan konstatera att jag redan är helt frälst. Jag har hittat så många användningsområden för Ipad'en att jag just nu inte fattar att jag har kunnat leva utan en. Jag är stum av häpnad över detta.
I morgon väntar mitt första tal. Det är personalen på Orange County clerk of courts som får sig lite uppmuntran. Skall bli kul.
Rekommenderat dagligt intag!
311 gram kolhydrater! Rekommenderat intag per dag i USA. Klokt nog av Coca-Cola company har man tagit bort procentsiffran under specifikationen på socker. Men eftersom Cola bara har socker så hävdar man ändå indirekt att en Coca-Cola motsvarar 9% av dagligt kolhydratintag. Känns föga troligt va?
På Mc Donalds i Sverige har man en annan måttstock. Enligt dem anser man att 100 gram socker är rekommenderat dagligt intag. Om du frågar mig så är siffran för rekommenderat dagligt intag av socker 0 procent! PUNKT SLUT!
På Mc Donalds i Sverige har man en annan måttstock. Enligt dem anser man att 100 gram socker är rekommenderat dagligt intag. Om du frågar mig så är siffran för rekommenderat dagligt intag av socker 0 procent! PUNKT SLUT!
Belöningen för höstens hårda träning
Kan konstatera att jag återigen är nere på en anständigt vikt efter den fortfarande helt oförklarliga viktuppgången i sommar. Det känns bra. Jag hade långt innan dess bestämt mig för att dricka en Coca-Cola på planet när jag skulle till USA. har inte rört en läsk på säkert två månader och det är historiskt för att vara mig. Du får skratta eller gråta men så är det.
Det har varit en morot under två månader nu. Så hur smakade det då? Ehh, inget vidare faktiskt. Karin Haglund sade en gång att när man tar bort sockret en tid så har det en kemisk smak när man provar igen. Så var det nu. Det smakade OK men inte himmelskt som jag hade föreställt mig. Fast det var kanske rätt bra, eller hur?
Det som jag häpnades över mer var att de visade filmen Knight and Day på flyget. Grymt bra film för övrigt med två av mina favvo skådespelare. I filmen sker det nämligen en kraftfull crashlandning. Känns som dumma associationer att skapa på ett flygplan va?
Det har varit en morot under två månader nu. Så hur smakade det då? Ehh, inget vidare faktiskt. Karin Haglund sade en gång att när man tar bort sockret en tid så har det en kemisk smak när man provar igen. Så var det nu. Det smakade OK men inte himmelskt som jag hade föreställt mig. Fast det var kanske rätt bra, eller hur?
Det som jag häpnades över mer var att de visade filmen Knight and Day på flyget. Grymt bra film för övrigt med två av mina favvo skådespelare. I filmen sker det nämligen en kraftfull crashlandning. Känns som dumma associationer att skapa på ett flygplan va?
I´m leaving on a Jetplane
Mamma och Nomi var med och vinkade av på flygplatsen. När vi stod där och kramades jag och Nomi så brast det lite inom mig. För en kort sekund undrade jag varför jag frivilligt åker ifrån min familj så här. Det gjorde ont att veta att Nomi, Neo och Malin skall vara utan mig i ett par veckor. Kände mig lite som en dålig pappa. Fast jag vet att det inte är sant. Dessutom träffar jag förmodligen inte min familj mindre än föräldrar med mer "vanliga" jobb. Jag har exempelvis möjlighet att ta ledigt en dag när det passar mig och engagera mig helhjärtat för ungarna. Eftersom Malin också befinner sig i karriären så är vi duktiga på att skapa kvalitetstid när vi är hemma.
Dessutom känner jag att mitt arbete är ovärderligt. Numera får jag mail istort sett varje dag från tacksamma personer som jag har föreläst för. Personer som är berörda fullt ut och som idag lever helt andra liv. Sådant väger upp alla offer. Det var därför jag började föreläsa. För att förändra, för att väcka folk, för att ge folk de verktyg de behöver för att åstadkomma det som dom vill.
Förra veckan låg en stor bukett blommor på trappen när jag kom hem. Sådant är väl något slags bevis för att man har gjort något rätt antar jag. :)
När jag satt på planet över Atlanten kom jag att tänka på Beatles och de klassiska bilderna från deras första resa till USA. Ryktet hade redan spridit sig och tiotusentals människor stod och väntade på dem på flygplatsen. Man ser på de unga Beatlarna att de är överväldigade och tagna av stunden.
Detta är min tredje USA resa. Det är stort för mig. För mig har målsättningen med USA resorna redan från början varit ett sätt att manifestera den stora bilden i min vision. Helt klart har jag ett antal steg att gå innan jag uppnår min vision så bara det att göra enstaka föreläsningar i USA har varit ett sätt att förbereda mig på och träna mig på hur framtiden ser ut (om jag får bestämma.)
Vet hur pirrigt det var första gången jag föreläste i USA. På Manhattan. I Federal building, 70de våningen. En liten grupp på 25 personer. Jag tvivlade på min förmåga. Va fasen skall dom säga? Glömmer heller aldrig när Brian Hynman, Senior Vice President på Nasdag efterå säger: Excellent Performance! Jag hör orden som det var igår. Jag hade gjort det. Jag hade levererat på ett främmande språk i New York. Hade en föreläsning till den dagen på HSBC bank. Därefter kunde jag inte sova. Jag var vaken hela natten och vibrerade i hela kroppen. Det var ett riktigt genombrott för mig.
Sedan dess har jag kört 20-30 föreläsningar på engelska. Det fungerar fint nu. När jag föreläste på ITT för en tid sedan var det en av amerikanerna i publiken som sade att det dröjde en hel timma innan han fattade att jag inte var amerikan. Om du frågar mig så var det en smärre överdrift men jag kände att det gick bra. Orden satt där, känslorna satt där, jag nådde fram. Min engelska lärare från gymnasiet skulle säkert få dåndimpen om hon hörde att jag föreläser på engelska. Jag var nämligen helt kass i gymnasiet. Av någon anledning kunde jag då aldrig fatta vad syftet var med att lära sig engelska. Så korkad man är ibland.
Det skall bli jäkligt kul det här.
