jespercaron

Då var äntligen dagen med stort D här. Efter att behöva avstå från snowboard ett par säsonger på grund av fotproblem så var det ett virrevarr av tankar som fladdrade i mig. Jag kom och tänka på förra året. De enorma snömassorna och snörekorden haglade om vartannat. Bästa åkningen på länge och jag, jag kunde knappt röra mig, ens med kryckor och värktabletter. Då tyckte jag riktigt synd om mig själv. Törs inte säga att jag har mognat så mycket på ett år men jag har haft en helt annan inställning till det hela i år.

Lite oväntat fick jag fotproblem även denna säsongen men det släppte och nu har jag tränat på bra i två månader. Frågan var ju bara om snön skulle ligga så länge och om jag skulle våga utsätta mig. För ett par veckor sedan bestämde jag mig i alla fall för att åka. Då var det nästa problem... Tiden. Malin höll på med kollektioner och jag hade uppdrag och däremellan skulle vi få till barnkalas :) Söndagen erbjöd i alla fall en möjlighet förutsatt att jag gick upp ultratidigt.



Vädret kunde inte vara bättre. Ett par minusgrader och en perfekt vinterhimmel



Jag var skitnervös när jag började kurva nerför backen. Kändes väldigt ovant. Gick inte alls bra. När jag kom ner till liften kände jag mig rätt sur en stund. Den här känslan som jag drömt om var långt borta. Fast stora belöningar väntar alltid den som bryter igenom rädslan så det var bara att fortsätta. Efter en halvtimma flöt det på fint. Vågade allt mer. Till sist kände jag mig hemma igen. Det bara slog mig helt plötsligt att jag var igång. Känslan fanns där. Det där som jag drömt om så länge. Det upplevde jag nu alldeles tydligt och klart. Fullständigt uppslukad och euforisk.



Det var en mycket tacksam och nöjd Jesper som lämnade backen. 10 poäng av 10 möjliga. Helt klart :)