jespercaron

Ok jag har en bekännelse att göra. Jag förtog mig förra veckan. Var så på hugget med träningen att jag maxade ut mer än vad jag borde. Det är förstås lätt att vara efterklok men jag ångrar egentligen ingenting. Vad jag försöker säga är att jag har haft ett par dagar på kryckor igen på grund av min underbara fot som gärna vill attitydsträna mig.

Det som är spännande är att alla vill prata om den här foten. Jag däremot vill inte alls prata om den där foten. Det blir en liten krock där. Tänk dig ett samtal där alla andra vill prata om det enda du inte alls har behov att prata om. Varje gång du försöker byta samtalsämne så blir folk sura för de vill verkligen prata om det där som du inte vill prata om. Smått frustrerande ibland.

Det roliga är att det finns en kille på vårt kontorshotell som är något av den mest självupptagna som jag någonsin träffat. Han är bara intresserad av sig själv. När vi sprang på varandra idag kändes det som en befrielse när han inte uppmärksammade den här foten ett dugg. Visst är det bra! hehe. Jag älskar honom! :)