jespercaron

Körde bil idag på väg till ett uppdrag. Ett viktigt uppdrag så jag var verkligen tokfokuserad. (på föreläsningen, inte på bilkörningen.) Snabbt kör en bil ut och jag tokbromsar. Krocken är oundviklig. Vi kör åt sidan och konstaterar snabbt att det inte var några större grejor varken den andra killens bil eller på min bil.

Det visar sig att det inte är hans bil utan hans mammas så han ringer henne. Han ser lite nervös ut. Kanske lite skakad av händelsen, kanske lite nervös för vad morsan skall säga. Själv har jag en hel del adrenalin i kroppen av händelsen. Eftersom det är mitt fel känner jag inte heller att jag kan vara sur på killen. Är lite stressad dock eftersom klockan tickar snabbt och jag skall vara på föreläsning inom kort. Kommer jag hinna?

Till sist kommer hans mamma. I min hjärna tänker jag att hans mamma kommer vara på riktigt dåligt humör. Till min stora förvåning kommer hon till krockplatsen med jordens största leende. Hon säger:

Det är ju du! Du var och föreläste för oss förra veckan. Hon överöser lovord till mig och berättar med stor entusiasm om att de gör övningarna som jag visade. Hennes entusiasm smittar av sig på mig.

Det som tycktes som ett irriterande avbrott i den mentala uppladdningen blev istället den bästa uppladdningen jag kunde ha.



Tillfälligheternas spel eller Verkligheten överträffar tanken. Det blir helt klart inte alltid som man planerar. Ibland blir det väldigt mycket bättre!

En sak är riktigt säker: Idag var det roligt att krocka!