Insikter på akuten
var på akuten igår. Fick där ett spännande möte med en kvinna som skadat sin axel då hon ramlat. Duktigt berusad som hon är skriker hon högljutt: Hur länge skall man behöva vänta egentligen? Det är verkligen lustigt med tanke på att hon precis anlänt till akuten. Efter två timmar tycker de flesta väntande inklusive personalen att det är mindre lustigt.
Ju längre vi väntar desto tydligare blir bilden vad som har hänt henne och hur hon är som människa. En läkare kommer för att kolla henne i förbifarten. Ber henne lyfta armen. Jag kan inte. Det gör för ont. Jag kan inte ens gå skriker hon argt. Han undersöker snabbt axeln och hittar snabbt smärtcentrum varpå hon högljutt kvider: Jävla läkare skall du skada mig ännu mer! Lär dig att tala svenska för helvete så kanske du kunde prata med patienterna istället för att göra dem illa. Det där sista är obefogat. I mitt jobb stöter jag på en hel del invandrare och en del av dem har svårt att göra sig förstådda på svenska. Den här läkaren är inte en av dem. Hans brytning är inte heller särskilt påtaglig.
Rätt dom det är säger hon: Nej nu skall jag gå ut och röka. Det där med att det gör ont och att hon inte kan gå är som bortblåst. Hon kan dessutom gå ganska fort trots den påtagliga berusningen. När hon är tillbaka från rökpausen börjar hon åter ropa: Aj vad ont det gör. Jag kan inte gå. Hur länge skall man behöva vänta?
Eftersom ingen längre bryr sig om hennes störiga beteende börjar hon nu interagera med de andra väntande. Då blir det klart att hon halkat när hon skulle ge hundarna vatten. De där jävla hundarna som hon aldrig velat ha. Det är hennes sambos hundar. Det är hundarnas fel att hon ramlat och hennes sambos fel för om han inte skaffat dessa hade det aldrig hänt. Det är tydligt att det här är en kvinna som älskar att ta ansvar för sina egna handlingar och gärna sätter sin nästa i första rummet. :)
Jag sitter en bit bort så det dröjer ett tag innan hon kommer fram till mig. Är inte alls särskilt sugen på att prata eller coacha med tanke på värken i mitt knä. Tänker dock att jag kanske kan lära henne något värdefullt.
När hon sätter sig bredvid mig tar jag till orda på en gång. Fattar att jag måste bekräfta henne och allt hon sagt om jag skall ha en chans att nå in. Säger därför allt hon vill höra även om jag inte delar något av det.
Väldigt ned-kortat säger jag ungefär så här: Har sett och hört hur du har blivit behandlad här. Jag känner verkligen med dig som har fått vänta så länge. Jag har minsann sett hur de har låtit andra gå före dig. Och läkaren som var så hårdhänt mot dig. Fruktansvärt. Jobbigt när de inte kan svenska också. Känner också att din sambo beter sig riktigt illa. Jag menar vem är viktigast egentligen Du eller hundarna? Om han nu skall ha hundar så borde han åtminstone ta hand om dem själv. I takt med att jag radar upp precis det som hon vill höra lyser hon upp mer och mer. Det är tydligt att hon vid det här laget ser mig som kompis.
Jag tänker att nu kan vi börja coachandet. Frågar henne därför: Med tanke på hur mycket skit du har fått stå ut med idag och ändå lyckas hålla fattningen så måste du vara en väldigt stor människa.
Det där gillade hon att höra. Ni skulle ha sett ögonen på henne!
Finns det någonting som du kunde gjort för att förhindra det som hände dig idag?
Hon blir tyst ett bra tag innan hon fattar. Då säger hon: Fan, skall man inte få dricka ett glas utan att det blir en jävla massa tjat. Hon går och sätter sig på en bänk längst bort i korridoren och där sitter hon sedan knäpp tyst tills läkaren kom och hämtade. Hon fattade poängen helt klart.
Det spännande är att det är så uppenbart vad som är fel i den här historian och många gånger är det väldigt enkelt att se andras problem. Att däremot se sina egna är inte alltid helt enkelt. Om hon bara kan bli medveten och kan förstå ansvaret i sina handlingar så är det här början på ett helt nytt liv. Skulle gissa att vi alla har varit där någon gång. Vi vill liksom inte höra sanningen. Vi vill inte ta ansvaret. Vi vill inte ändras. I stället är det hela övriga världen som skall ändra på sig. Jag har lärt mig att när jag driver ett sådant resonemang själv då är det alltid jag som måste ändras. Aldrig hela världen.
Vad mitt knä beträffar så hoppas jag att det blir bra i veckan för på fredag väntar EM i Bonn.
