jespercaron

Det har varit mycket långväga uppdrag på sistone. Körde en riktigt härlig föreläsning i Gävle



åkte vidare till Stockholm för att köra en dragning på ett ledarkonvent för Friskis o Svettis. Det börjar bli en vana att träffa Friskis-instruktörerna. Det är alltid lika roligt att köra för de är så på hugget så att jag jublar högt redan innan vi börjat.



På samma konvent var också en kompis till mig, Pasi Salonen. Som nybliven Europamästare i Triatlon hade han en hel del att säga. Jag är så himla imponerad över hans genuina sätt och mycket ödmjuka inställning. Han är en av de som inspirerat mig till att verkligen transformera min kropp. Minus 14 kilo på ett år. Heja honom! (Heja mig!)



sedan träffade jag ett annat gott gäng på Kunskapsdagarna i Uppsala.



Om ni frågar mig så är det här en av mitt livs bästa föreläsningar. Jag hade en nivå av precision som jag inte lyckats med tidigare. Alla poänger satt som de skulle och jag fick hela 7 förfrågningar på nya uppdrag efteråt. Då vet jag att jag har gjort en bra insats. Ååååååå!



Igår hade jag ännu en riktigt härlig föreläsning. Precisionen satt där igen. Har jag tagit ännu ett pinnhål uppåt eller är det bara tillfälligheter. Vet inte men jag känner mig verkligen säkrare än någonsin tidigare och jag vågar mig på spontana infall långt utanför det normala och dessutom slår det in! Oavsett vilket så är jag bara så glad över det som händer just nu. Totalt har jag samlat in 9000 till Actionplant Foundation senaste veckan. Det blir många träd för dom pengarna!

Idag mellanlandade jag hemma en sväng. Hämtade ungarna särskilt tidigt för att verkligen få chans att leka järnet med dom. Det var verkligen välbehövligt för alla. Dessutom fick Malin chans att jobba över ordentligt också. Den senaste veckan har varit mycket på mina villkor och nu gäller det att ge tillbaks. Hon håller på med en helt ny kollektion och behöver tiden för arbete lika mycket som jag. Det blir lite livspusslande men... Jag älskar att lägga pussel. Alltid lika kul när det är färdigt.



Jag och Nomi byggde en stol i Lego idag. Fin va?

Nästa hållplats blir Göteborg imorgon och därefter Falköping på Lördag. Jag känner bara sådan harmoni, stolthet, tacksamhet och gränslös lycka för att få förmånen att arbeta med det jag gör. 

Det kittlar lite extra idag också för jag har fått två förfrågningar på föreläsningar utomlands. En i England och en i USA. En fågel kvittrade dessutom att Your Life 2.0 börjar säljas internationellt på måndag.

Har arbetat från kontoret hela veckan. Har haft en jätte-ambitiös målsättning med saker jag VILLE göra. Sedan har jag blivit sinkad av massor av oförutsedda saker så jag kan konstatera att ingenting av detta som jag ville göra har blivit gjort. Har du varit med om det någon gång?

Har fått jobba hårt med att hålla humöret uppe. Det fina är att jag avslutar veckan med två uppdrag och det om något får mig på gott humör. Det är bra att ha saker att se fram emot :)

Ok jag har en bekännelse att göra. Jag förtog mig förra veckan. Var så på hugget med träningen att jag maxade ut mer än vad jag borde. Det är förstås lätt att vara efterklok men jag ångrar egentligen ingenting. Vad jag försöker säga är att jag har haft ett par dagar på kryckor igen på grund av min underbara fot som gärna vill attitydsträna mig.

Det som är spännande är att alla vill prata om den här foten. Jag däremot vill inte alls prata om den där foten. Det blir en liten krock där. Tänk dig ett samtal där alla andra vill prata om det enda du inte alls har behov att prata om. Varje gång du försöker byta samtalsämne så blir folk sura för de vill verkligen prata om det där som du inte vill prata om. Smått frustrerande ibland.

Det roliga är att det finns en kille på vårt kontorshotell som är något av den mest självupptagna som jag någonsin träffat. Han är bara intresserad av sig själv. När vi sprang på varandra idag kändes det som en befrielse när han inte uppmärksammade den här foten ett dugg. Visst är det bra! hehe. Jag älskar honom! :)

Vi var på Liseberg idag. Ett nöje som hela familjen uppskattar.

För att Neo skulle få åka lite vildare karuseller delade vi på oss en sväng och jag och Nomi begav oss till hennes favvokarusell Flygplanen. Framför oss stod en man som försökte få kontakt med karusellskjötaren eftersom han ville försäkra sig om att hans barn skulle få åka i samma flygplan. Särskilt komiskt tyckte jag detta var eftersom det säkert var två vändor kvar med karusellen innan det blev hans tur. Hela tiden spydde han kommentarer omkring sig om vilken dålig park det var och hur långa köerna var.

När de fyllt upp alla platser utom en frågar tjejen som sköter karusellen om något barn kan tänka sig att åka på den sista platsen. Ingen verkar vara i situationen att de bara har ett barn som skall åka så jag reagerar blixtsnabbt och räcker upp handen. Trots att vi står så långt bak ser karuselltjejen oss så vi gör en total Jack Pot. Vi får gå förbi hela kön inkluseive den störiga och stressade mannen. :) Själv är jag mycket nöjd och ännu nöjdare är Nomi. Mannen däremot härsknar till. Han tycker det är orimligt att någon skall få gå förbi en hel kö.

Karuselltjejen som retat sig på att mannen hela tiden kommenterar hennes jobb upplyser honom mycket nöjt med att han ju ville att båda hans barn skulle åka i samma flygplan och tillägger därefter att man bara får sitta ett barn på varje sits. Något som mannen säkert vet om... och som tjejen också vet att mannen vet om... Man märker på henne att hon tycker att det känns lite kul att få trycka till honom lite. Hon är inte på något sätt oförskämd dock.



När karusellen är färdig vill Nomi åka en gång till. Nu kommer vi till det riktigt roliga i den här historien. Samma situation uppstår igen. En plats kvar... Ingen förälder har ett barn. Vid det här laget är vi ett känt ansikte så vi går raka vägen fram till insläppet och Nomi får alltså passera hela kön en gång till! Näst längst fram står mannen med sina två barn och vi går alltså förbi honom i kön en gång till. Det här blir för mycket för honom. Trots att han köat med sina ungar en 15-20 minuter så tar han dom ur kön och går därifrån fullständigt vansinnig.

Nomi är däremot helt salig. Hon gillar inte heller att köa och har nu sluppit köa två åk på raken. Själv står jag och ser på Nomi när hon åker och tänker på mannen. Jag förstår inte hur han tänker. Att han går från kön när de var så nära. Att han är så irriterad och arg på allt och alla. Att gå på Liseberg skall ju vara roligt.

Det är både komiskt och tragiskt på samma gång. Jag tror nämligen att han på allvar tror att om hela världen bara ändrade på sig så hade hans liv varit fantastiskt. Han går hela dagarna och försöker få alla andra att passa in i hans värld. När det enda han egentligen behöver göra är att ändra sig själv. Han skulle, om han bara ville, kunna skratta åt en sådan här oerhört märklig tillfällighet. Istället bar han sig åt som en idiot. Det är ganska komiskt.

Det tragiska är dock att hans ungar får växa upp med en sådan pappa. Hur många perfekta och magiska ögonblick kommer de gå miste om bara för att han lyckas hitta allt som var fel med allt och alla vid just det tillfället? Vilka konsekvenser får det för ungarna? Hur kommer de att färgas av hans beteende? Det är förstås omöjligt att svara på men jag har svårt att tänka mig att det kan vara rätt melodi för barnuppfostran. :)

Fast för all del... Han kanske bara hade en dålig dag... I så fall kan jag lite lyckligt och tacksamt konstatera att jag aldrig i hela mitt liv har haft en riktigt så dålig dag. :)