jespercaron

Bilden  är tagen i somras.

Eftar att ha förbättrat min kondition ordentligt de senaste fyra månaderna och också blivit starkare och starkare i fötterna har jag väntat på en lämplig dag att verkligen maxa ut. Dels för att se om jag har kapaciteten och dels för att testa att fötterna håller. Idag kom den dagen. Vi hade precis åkte hem från kontoret och jag kände att jag hade oerhört mycket spring i kroppen. Idag var helt rätt dag. Funderade på vad som skulle kunna vara en utmaning och jag fastnade för 9 kilometaren runt Storsjön i Viskafors.

För er som har hela fötter och tränat löpning länge tycker säkert att det här är en rätt mesig längd. För mig däremot med det jag har gått igenom de senaste sju åren så vet jag att jag tidigare hade fått hoppa på kryckor i tio veckor efter en bråkdel av ett sådant pass. Med andra ord en rejäl kraftmätning.

Jag hade hört att 9 kilometaren skulle vara en lite tuffare rutt så det kändes bra. Man kan säga att det här var en smärre underdrift. Efter passet läser jag på tavlan att det inte alls är något motionsspår utan ett vildmarksspår. Med andra ord var det 9 kilometer av sten, trädrötter och knepiga klippavsatser, hopp över bäckar och konstant rutt med uppför- och nerförsbackar etc. Att det sedan regnat flitigt i ett par dagar gjorde att delar av de stigar som ibland fanns var förvandlade till bäckar bokstavligt talat. Andra ställen var lervälling och en del backar hala kanor av gegga.

Det här med att ge upp är inte min starka sida. Så trots att jag redan första kilometern fattade att det här skulle bli avsevärt jobbigare än vad jag mentalt förberett mig på bestämde jag mig för att fortsätta. Efter fyra kilometer sprang jag fullständigt fel. Vilket adderar på ytterligare ett par kilometer på turen. Här någonstans var jag riktigt negg och funderade på om jag inte skulle välja ett annat jobb än motivationsföreläsare med tanke på hur destruktiva tankebanor jag hade. :)

Någonstans halvvägs runt sjön blev jag dessutom bajsnödig. Lyckligtvis hade jag tagit med papper. När jag satt där mitt ute i skogen och uträttade mina behov brast jag ut i skratt av den mer högljudda typen. Jag insåg nämligen att jag hade glömt att det är jag som skapar de här negativa tankarna. All den där mentala plågan som jag fyllde mig med utöver den fysiska tröttheten jag kände var helt och hållet mitt verk. Jag insåg att jag hade fyllt huvudet med frågor som:

- Hur långt är det här j-a spåret egentligen?
- Hur korkad är man inte om man körr terränglöpning efter 50 mm regn?
- Vad är det för fel på min hjärna när jag frivilligt utsätter mig för det här?

Visst blir man laddad... Inga bra coachingfrågor det här.
Bestämde mig snabbt för att mata mig med frågan: Vad finns det för bra med det här? Väl i mål var jag helt euforisk. Jag var helt fylld av möjligheter och nya infallsvinklar. Det fina i kråksången är hur lätt det går att byta fokus när man tränar. Kroppen är som bekant en fantastiskt bra maskin att skapa känslor på och jag började ändra rörelsemönster för att förstärka det nya fokuset. Jag kände mig oövervinnlig.

Fullständigt utmattad anländer jag till bilen och kan konstatera att jag genomfört mitt längsta löppass någonsin i livet. Var ute i:



Jag hade klokt nog lämnat telefonen i bilen med tanke på att hela jag var blöt. Däremot önskar jag att ni kunde få se alla de synintryck jag fick från skogen. Det här är en riktigt fashinerande tripp. Med tanke på terrängen tror jag att jag tog ut mig rejält. Rutten blev kanske 1,1-1,2 mil och trots alla svårigheter med terrängen blev det en skaplig tid. Har inga aktuella tider att ersätta detta med men på de kortare stärckor jag gjort under sommaren har jag haft miltider på runt timman. (Förutsatt att jag fortsatt hålla samma tempo) och då i ett vanligt, torrt löparspår utan backar. Det här bådar gott inför framtiden. Jag känner mig oerhört stark och vital i kroppen.

Det kommer nog däremot dröja ett tag innan jag väljer vildmarksträning efter ösregn.