jespercaron

Höll sista föreläsningsuppdraget för säsongen förra onsdagen. Jag hade 40 graders feber och rösten var illa däran. Jag drog i mig ett par värk tabletter strategiskt innan föreläsningen och körde 100 %. Enligt utvärderingarna gick det hem. Enligt min kropp så var det katastrof. När det gäller att föreläsa så är mitt kall så starkt att det inte finns på kartan att ställa in ett uppdrag. Att däremot göra som jag gjorde är ren idioti. För er som sett mig live vet att jag inte gillar att hålla igen. Det är med andra ord ett ordentligt träningspass att köra en föreläsning.

Att "träna" två timmar i 40 graders feber säger sig självt. Det är inte bra. Det är därför det här inlägget kommer först nu. Jag har nämligen varit sängliggande sedan dess. Febern höll i sig i fyra dagar.



Det säger väl allt.

Medan jag har legat där trött och helt utslagen har jag börjat dra upp riktlinjer för nästa år. Jag har känt sista månaden att jag har kört för hårt. Som om tempot jag hållit har tärt på mig. Inte mycket att göra åt när man är mitt uppe i det och ingen fara om man är medveten om att en förändring måste till. Jag har hela tiden sagt till mig själv att vi hänger i fram till sista uppdraget så ägnar vi julledigheten åt nya planer. Så på sätt och vis var det här en fantastiskt bra start på julledigheten.

Jag har hunnit tänka massor i min sjuksäng. Jag har hunnit ta hand om mig på ett sätt som jag aldrig hinner annars. Det som varit särkilt skönt att lägga märke till är och som jag är väldigt stolt över är att jag trots den stora arbetsmängden och de många nätterna från familjen aldrig ruckat på planerad familjetid. Ungarna och Malin har alltid med regelbundenhet fått planerad tid av högsta kvalitet.

Det jag dock inser är att jag själv däremot aldrig har fått samma lyx. Malin är inne på samma spår. Skulle gissa att vi inte är särskilt unika där. Har man småbar så tar dessa underverk tid. Man kan gilla det eller ogilla det. Vi har valt att gilla det. När man sedan försöker få ihop jobb och familj och eventuellt träning eller aktiviteter då finns det inte mycket tid över. Det är lätt att glömma av egentiden där. Vi har lagt in sådan tid veckovis jag och Malin men det verkar inte som om det räcker. Dessutom har jag använt min tid helt fel märker jag nu när jag ser tillbaka på hösten. Grämer mig inte alls över det. Jag har haft förmodligen mitt livs bästa och mest framgångsrika år och jag har upplevt mer lycka och glädje än, förmodligen något annat år också. Det fina är nu, och det kittlar i hela kroppen när jag tänker på det, att jag genom att göra ytterligare justeringar kan skapa ett 2011 som blir ännu bättre. Mums.