jespercaron

När jag satt på flyget på väg hem från USA fick jag en enorm smärta i ena armen. Denna smärta eskalerade under dagen så att jag till sist inte visste vart jag skulle ta vägen. Jag hamnade till sist på akuten. I vanlig ordning var det väntetid. Smärtan ökade hela tiden. När jag väl fick komma till en sköterska brast allt inom mig. Jag klarade inte av att hantera smärtan mentalt mer. Hela tiden gjorde det allt ondare och ondare. Jag skulle få träffa en doktor och sattes ute i väntrummet igen i väntan på doktorn.

Här ökade nu smärtan till en nivå som jag aldrig varit med om tidigare. Det kändes som elektriska blixtar genom hela kroppen. Här någonstans kunde jag kan inte fokusera klart längre. Jag sitter i ett fullt väntrum och skriker högt bokstavligt talat. Gråter och skriker. Så här i efterhand inser jag att jag nog aldrig har gjort så tidigare. Jag har alltid kunnat kontrollera min smärta. Det här var dock en helt annan nivå av smärta. När jag sitter där och skriker högt dröjer det inte länge förrän systrar och doktorer kommer.

Jag är ganska borta här och ser hur någon lyser med en lampa in i ögonen på mig och hör en läkare ordinera morfin för att dämpa smärtan. Rösterna liksom ekar konstigt. Jag känner hur systemet stänger ner. Efteråt berättade man att jag hade varit högljudd i ett par timmar. Morfinet räckte inte som smärtlindring och då blev man riktigt oroliga. Har nog aldrig sett så mycket vårdpersonal i ett och samma rum på en gång.

Här är just problemet med att vara hjärtopererad. Flera av de normala behandlingsmetoderna går inte att använda pga att kroppen slår bakut eller så kan det bli komplikationer. Till sist kommer en läkare som vågar fatta beslut och han bestämmer att man skall inleda en kortisonbehandling för att ta bort det som man tror är en inflamation i armen.

Jag tror knappt mina öron. Har nämligen fått höra att jag aldrig någonsin i någon form skall ha kortison pga hjärtat. Jag inser dock också det prekära i att bara vara hjälpligt kontaktbar pga smärta trots morfin. Det finns kanske inget alternativ här. Man inleder en kortison behandling och mycket snabbt blir jag bättre.

Efter 24 timmar av smärta ser jag ett slut på det värsta jag någonsin varit med om. Just nu är jag så grymt tacksam över att bo i ett land som Sverige där jag och vem som helst har rätt till vård i stort sett gratis. Tacksam övar alla kunniga sköterskor och modiga läkare på plats och väldigt lycklig över att jag nu är helt smärtfri.

Det som snurrar lite i huvudet är att ingen vet vad det var som hände. Ingen kan ge en förklaring. Blev också lite ledsen att det hände något med kroppen igen. Jag har nämligen varit väldigt laddad över att jag funnit en lösning på den gåtfulla smärtan i mina fötter som sinkat mig rejält de senaste åren. Jag var verkligen inne i tanken på att vara helt frisk.

Fick ännu ett bevis för att idén med Law of attraction så som den beskrevs i filmen The Secret är ren bullshit. Skulle jag ha tänkt mig till det här? Hallå eller? Det enda jag tänke på när jag satt där i planet var en hel kväll med min underbara fru och våra söta ungar. Lek, kärlek och en skön segerrik känsla över mina två framgånsrika veckor i USA. Det blev med andra ord inte alls så som jag tänkte utan någonting helt annat.

Jag är nu helt fri från smärta igen och kunde genomföra en föreläsning idag (tisdag) utan några som helst problem. Sköööönt!