jespercaron

Mamma och Nomi var med och vinkade av på flygplatsen. När vi stod där och kramades jag och Nomi så brast det lite inom mig. För en kort sekund undrade jag varför jag frivilligt åker ifrån min familj så här. Det gjorde ont att veta att Nomi, Neo och Malin skall vara utan mig i ett par veckor. Kände mig lite som en dålig pappa. Fast jag vet att det inte är sant. Dessutom träffar jag förmodligen inte min familj mindre än föräldrar med mer "vanliga" jobb. Jag har exempelvis möjlighet att ta ledigt en dag när det passar mig och engagera mig helhjärtat för ungarna. Eftersom Malin också befinner sig i karriären så är vi duktiga på att skapa kvalitetstid när vi är hemma.

Dessutom känner jag att mitt arbete är ovärderligt. Numera får jag mail istort sett varje dag från tacksamma personer som jag har föreläst för. Personer som är berörda fullt ut och som idag lever helt andra liv. Sådant väger upp alla offer. Det var därför jag började föreläsa. För att förändra, för att väcka folk, för att ge folk de verktyg de behöver för att åstadkomma det som dom vill.

Förra veckan låg en stor bukett blommor på trappen när jag kom hem. Sådant är väl något slags bevis för att man har gjort något rätt antar jag. :)



När jag satt på planet över Atlanten kom jag att tänka på Beatles och de klassiska bilderna från deras första resa till USA. Ryktet hade redan spridit sig och tiotusentals människor stod och väntade på dem på flygplatsen. Man ser på de unga Beatlarna att de är överväldigade och tagna av stunden.

Detta är min tredje USA resa. Det är stort för mig. För mig har målsättningen med USA resorna redan från början varit ett sätt att manifestera den stora bilden i min vision. Helt klart har jag ett antal steg att gå innan jag uppnår min vision så bara det att göra enstaka föreläsningar i USA har varit ett sätt att förbereda mig på och träna mig på hur framtiden ser ut (om jag får bestämma.)

Vet hur pirrigt det var första gången jag föreläste i USA. På Manhattan. I Federal building, 70de våningen. En liten grupp på 25 personer. Jag tvivlade på min förmåga. Va fasen skall dom säga? Glömmer heller aldrig när Brian Hynman, Senior Vice President på Nasdag efterå säger: Excellent Performance! Jag hör orden som det var igår. Jag hade gjort det. Jag hade levererat på ett främmande språk i New York. Hade en föreläsning till den dagen på HSBC bank. Därefter kunde jag inte sova. Jag var vaken hela natten och vibrerade i hela kroppen. Det var ett riktigt genombrott för mig.

Sedan dess har jag kört 20-30 föreläsningar på engelska. Det fungerar fint nu. När jag föreläste på ITT för en tid sedan var det en av amerikanerna i publiken som sade att det dröjde en hel timma innan han fattade att jag inte var amerikan. Om du frågar mig så var det en smärre överdrift men jag kände att det gick bra. Orden satt där, känslorna satt där, jag nådde fram. Min engelska lärare från gymnasiet skulle säkert få dåndimpen om hon hörde att jag föreläser på engelska. Jag var nämligen helt kass i gymnasiet. Av någon anledning kunde jag då aldrig fatta vad syftet var med att lära sig engelska. Så korkad man är ibland.

Det skall bli jäkligt kul det här.