jespercaron

Idag var den stora dagen för mig. Jag skulle föreläsa på M.I.T. Världens mest prestigefulla universitet med 63 nobelpristagare bland eleverna. Efter fem föreläsningar kände jag mig grymt väl förberedd. Två veckor i USA har verkligen fått engelskan att sitta som en smäck. Jag var grymt redo. 
 
På bilden ser ni den enormt vackra huvudbyggnaden där jag skulle föreläsa. Jag hade föreställt mig ett klassrum i stil med de vi brukar se på film. Så var dock inte fallet. Det var mer som ett helt vanligt klassrum. Jag fick mig en tour genom än det ena och än det andra häpnadsväckande laboratoriet. Det som imponerade mest på mig var nog ändå forkningsdelen i Nanoteknik. För er som följt med lite så har nanotekniken gjort genombrott överallt. Här är man självfallet långt framme på området. 

 

I ärlighetens namn måste jag säga att jag inte förstod hälften av det som de berättade. Jag har däremot haft en kontakt med SSAB och där berättade man att man med hjälp av nanoteknik kan tillverka stål som gör att man kan kapa materialåtgången med nästan 70%. Det innebär följaktligen en enorm besparing vid tillverkningsprocessen.

Som tur var anlände jag i god tid för man hade nämligen bytt lokal något som man glömt att meddela mig! Inte för att de hade kunnat börja utan mig men ändå. Jag lyckades dock hitta rätt till sist utan att komma för sent. Var inte störd av detta ett dugg. Jag har nog aldrig känt mig mer förberedd för ett uppdrag än idag. Igår körde jag fyra timmar repetition på hotellrummet och allt funkade precis enligt planen.



På bilden ser ni Diane som koordinerat det hela. Hon gav mig förmodligen den bästa presentationen jag någonsin fått. Det är så viktigt att bli rätt introducerat och hon var som ett litet energiknippe hela hon. När jag gick upp på scenen kände jag i varenda cell i min kropp att det här skulle bli något alldeles extra. Det här var mer än bara en föreläsning. Kanske för att jag jobbat så grymt hårt för att få till det här och förberett mig i snart två månader.



Det blev ett fyrtiotal personer i publiken. I publiken återfanns elever och lärare på skolan liksom ett par personer som arbetar för M.I.T. ute på företag. Bland annat IBM och Apple. Det hela gick mycket bra. Delen med pojken i trädet berörde i vanlig ordning och actiondelarna satt som en smäck. Jag är grymt nöjd. Utvärderingarna gav runt 80% toppbetyg vilket är bland det högsta jag någonsin haft. Det här var, om jag får säga det själv, mitt livs föreläsning. Jag är grymt nöjd.



Efteråt hade jag ett par timmar att fördriva tiden innan planet gick. Diane visade mig några väl valda delar av Boston och vi fick ett skönt snack tillsammans. I all hast fick jag träffa hennes man som just nu arbetar med att utveckla en helt ny typ av processorer (om jag fattade det hela rätt). Efteråt visade hon mig hur jag kunde spara 50 dollar genom att ta tunnelbanan till flygplatsen. Jag är så grymt tacksam över hennes stöd. Det är så viktigt när man gör ett uppdrag att ha en bra kontaktperson. Återigen fick jag frågan om jag ville komma tillbaka och det är förståss ett gott betyg. Hon fick mig att lova att stanna längre nästa gång så hon kan ge mig en längre tour i Boston. Kanske Malin och ungarna kan hänga med då. Bra idé tyckte jag.



Jag känner mig helt hög av lycka. Den här resan har jag uppnått i stort sett alla uppsatta mål. Dessutom har jag levererat föreläsning på engelska på en nivå som jag aldrig gjort tidigare. Jag har nu gått omkring med det största leendet i hela New York. För att fira det hela körde jag en rejäl pizza på Time Square. Jag har varit så grymt disciplinerad med kost den här resan men nu var det fritt val. Nu är det snart läggdags för imorgon väntar sista mötet med en agent i New York.

Det är känslomässig kaos i hjärnan just nu. Jag är så lycklig och rörd samtidigt som jag saknar Malin och ungarna så det värker i hela mig. Det är väl förmodligen som Per Gessle sjunger: Här kommer alla känslorna på en och samma gång.

God natt!