jespercaron

Idag träffade jag kompisar från Mastery University. De bor i Tampa så det blev en rätt lång biltur för att komma dit. De är väldigt aktiva i kyrkan så vi började vår träff med att besöka deras kyrka. Jag tyckte det var spännande för jag har aldrig varit i en amerikansk kyrka förrut. En gudstjänst ser ut så här.



Väldigt annorlunda från en svensk gudstjänst. Femtio minuter i högt tempo med rock musik och mycket känslor. Spontant kände jag att jag förmodligen skulle gå i kyrkan oftare om det bedrevs på det här sättet. Temat för dagen var dessutom väldigt angeläget. Det handlade om att varje handling räknas och om handlingen inte för något gott med sig, ja, då för den något dåligt med sig. Påminner mycket om mitt eget sätt att tänka. Jag var jätteladdad efteråt.



Ett magiskt ögonblick var också att få hålla deras lille Asher, snart tre månader gammal. Redan när vi gick utbildningen pratade jag och Michelle mycket om barn. De har försökt att få barn i fem år nu. När vi sedan har återsetts vid ett par tillfällen har jag och Malin fått två barn. Sist var Michelle oerhört ledsen för att den påfrestningen det innebär att vilja få barn men inte få något. Det blev säkert väldigt påtagligt när jag har visat bilder på mina små underverk.

Jag har nog aldrig träffat på två lika lyckliga föräldrar. Det strålade verkligen om dem. Det kändes fint att få hålla Asher. Han brukar inte tycka om främmande människor men hos mig kände han sig trygg. Jag hade honom säkert en hel timma. Visst är han söt?



Vi hade uppenbarligen väldigt kul för jag inser att jag bara har en bild med Mikael. Efter kyrkan åkte vi på "Babyshower". Jag hade fått ett mail av Michelle där de skulle åka och titta på en babyshower. Hm tänkte jag. De skall nog köpa något slags dusch designat för babies. Så var det inte. Fick berättat för mig att babyshower är en fest man har en månad innan en förlossning för att fira det nya barnet. Det var Mikaels bror som skulle bli pappa igen för fjärde gången.

Jag kände hur tråkigt svenskt jag tänkte när jag själv konstaterade att vad händer om det blir missfall? Inte särskilt mycket till positivt tänkande där. Jag pratade lite med Mikaels pappa om det här och han sade att det är just därför man har festen. Statistiskt sett så går allting bra och då är det roligt att fira. Om det däremot inte går bra så har man åtminstone haft ett fint minne med släkt och vänner som man sedan kan ha med sig. Wow tänkte jag så borde vi tänka oftare i Sverige. Hela släkten var i alla fall där och det var mycket tevligt. Amerikaner är väldigt duktiga på att bjuda till. De vet hur man skapar magi på ett sätt som jag upplever att vi saknar i Sverige ibland. Här var det inget snack om krämpor, arbetslöshet eller andra utmaningar utan fullt fokus på kärlek och värme. Befriande.



När jag satt i bilen på väg hem kom jag på att jag inte tagit någon bild på Michelle tyvärr. Letade fram den här bilden från Life Mastery dock. Det blev en utmaning att köra hem visade det sig. Det var helt bäcksvart och mitt i natten. Vad gjorde det? Jag var helt fylld av alla intryck och den omsorg som alla visat mig.



När jag väl var ute på Interstate 4an så visste jag dock exakt hur jag skulle ta mig hem. Kom i säng klockan 3.30 på morgonen.