jespercaron

Igår var Dagen D. Dagen jag arbetat för i månader. Jag var laddad och mycket väl förberedd. Jag anländer till Bäckäng kl 16:00 för att slutföra det sista arbetet. Känslan vi har i teamet är att det här kommer att bli bra. 17:00 i tillräckligt god tid före start börjar vi med att testa quer och prova alla specialeffekter. Precis då, momentant, går brandlarmet. Det är helt klart vår hazer som har utlöst en av bransensorerna. Mycket märkligt eftersom vi har fått ett 100% godkännande att brandlarm i vår sektion skall vara reducerad. Vi har inget val. Enligt skolans regler skall alla lämna byggnaden.



Inte mindre än 5 brandbilar anländer för att gå igenom byggnaden och vi står utanför och väntar tillsammans med elever från Estetprogrammet som repeterar sin elevföreställning. Jag känner hur tiden rinner ifrån oss. 17:55 får vi komma in i byggnaden. Då har hela möjligheten gått oss förbi att skapa den föreläsningen som vi hade förberett oss för.

Flera av de övningar och effekter som skulle testköras får vi avstå från. Spellistor och annat är halvfärdigt och jag har inte fått chans att ställa in mikrofonen. Ett bra och äkta ljud är helt avgörande för hur jag når ut till publiken. Jag känner hur jag snabbt måste ändra inställning mental. Det här skall bli bra ändå. Jag är där för publiken för att ge dem 10 000 000 %. Jag har en praxis att alltid börja i tid och tillåter därför aldrig en fördröjning på mer än fem minuter. Nu börjar vi föreläsningen kl 18:02.

Jag märker med en gång att delar av publiken inte är med på noterna. Har man stått ute i kylan 30 minuter så är det klart att det inte heller matchar deras bild av hur den här kvällen skulle bli. Jag får fint gehör när jag noterar att vi har fått ett bra exempel på Attitydsträning och det känns som om det lättar upp publiken. Det blir ett bra exempel på att det inte alltid blir som man tänker men att det ändå kan bli bra ändå.

Jag har precis kört min inledning då brandlarmet går igen. Det är bara för samtliga 500 att lämna lokalen och bege sig ut till gårdsplanen igen...



Någonstans efter 15-20 minuter får vi gå in igen...



När jag ser publiken åter sätta sig på sina platser tittar jag särskilt på deras ansiktsuttryck. Jag försöker lägga märke till hur dom tänker. Själv är jag fast besluten att ge allt men jag märker också att jag är störd av att inte få ladda upp på det sättet som jag behöver.



Då kommer nästa problem...

Allmänljuset är havererat varför jag får köra föreläsningen utan att se publiken. Det är som att stå och snacka inför en svart vägg. All den energin och de intryck som jag hämtar från publiken är helt borta. Jag måste operera i blindo. Jag känner att jag kompenserar detta. Det gäller som bekant att vara rätt anspänd men inte övertänd. Jag ser inte reaktionerna men jag hör dom. Det går hem. Det känns som om publiken är med mig.

Ljudet är dock långt från perfekt. Det slår igenom ibland och när jag tar i puffar det irriterande. Efter en 20-30 minuter har vi ställt in ljudet i realtid utan att behöva bryta eller störa publiken med arbetet. Ljudet är långt ifrån bra men det fungerar.

Allt eftersom föreläsningen fortskrider får vi lösa de problem som uppstått som en följd av att vi blivit bestulna på genrepet. Fabian som är ljudtekniker som bland annat har varit ljudtekniker åt Erik Saade gör ett hästjobb. Han är ruggigt kompetent. Han är dessutom van vid mitt material vilket ger mig trygghet på scenen. Däremot kan han inte gissa vilka moment som skall köras. Fler än en gång får jag från scenen berätta vilken låt som skall spelas för vilket ändamål. Vet sedan min tid som musikalartist att publiken har en viss tolerans för saker som går snett men inte hur stor tolerans som helst. Märker både sympatier och irritation i publiken.



Ungefär halvägs in i föreläsningen fungerar det mesta. För att lösa problemet med att tala inför en svart vägg har jag bett Fabian att tända våra lampor som vi har vid övninar. På så sätt har jag nu möjlighet att få energin från publiken. Jag känner att jag är uppe på en bra nivå och att publiken är med mig. Jag är mitt uppe i en av mina känslosamma delar då vi helt plötsligt hör konstiga ljud från taket. Det låter som om taket är på väg att ramla in. Det går ett sus genom publiken. Vissa är märkbart oroliga. Var och vartannat huvud tittar upp mot taket. Helt klart är inte fokus på mig...

Har aldrig drabbats av det här innan så jag har inte en aning hur jag skall reagera. Det enda vi kan göra är att vänta ut det hela. Jag väljer att försöka skämta om det. Inget smart drag inser jag så här i efterhand. Det blir plumpt för den i publiken som är rädd för att taket skall ramla in.

Det här med att ha lamporna för övning på är dock inte helt smärtfritt. Det är som att sätta på helljus mot publiken och några blir väldigt störda av det. Återigen får vi betala priset för att vi inte fick vårt genrep. Vi har inte hunnit ställa in dimmerpacken varför dessa lampor har två lägen. Av och På och På innebär helljus...

Tillråga på allt går monitorn som vi använder för att exponera tiden sönder varför jag inte har en aning om tiden. Bestämmer mig att vi väl valda tidpunkter använda klockan i telefonen. Tycker personligen att det är mycket ofint att titta på klockan eftersom det ger intrycket att jag inte vill vara där och ingenting kan vara mer fel. Jag brinner för det här. Men jag har inget val. Alla avbrott och störmoment gör att jag inte har en klar uppfattning om var i tiden vi befinner oss. Av respekt för publiken vill jag inte dra över mer än vad vi utannonserat efter brandlarmet.

När vi är inne i slutfas upplever jag i alla fall att vi hittat en anständig nivå på föreläsningen. När jag går av scenen finner jag till min lycka att en hel del människor kommer fram och ger lovord. Det stärker mig mycket.
Ändå känner jag mig lite missmodig. Det här skulle ju bli startskottet på en ny högre standard. Det känns inte alls så.

När jag sedan kommer hem på natten och kollar igenom utvärderingarna ser jag att folk i allmänhet har haft en bra upplevelse. Det är rätt många höga betyg. Inte normal nivå men ändå tillräckligt hög för att jag skall kunna känna att det är ok. Samtalet med Patrik som bokade in mig gör mig också glad. Han tyckte att det hela blev mycket bra.

Det här är verkligen mitt livst mest konstiga och mest utmanande föreläsning någonsin. I del tre kan du läsa om de insikter jag redan har gjort av det här.