Acceptera är skönt!

Jag hade som mål förra veckan att jobba i kapp med all administration. Föga kunde jag ana hur lång tid det skulle ta. Det är inte det att jag inte förstår. Sjukdom, inflammation i fötterna, skum värk i armen, hjärtkontroller och behandlingar. När jag tänker efter så lägger jag en hel del tid på vårdbesök och att återhämta mig. Jag skojar inte om jag har tappat en månads arbetstid på grund av det här det senaste året. Tid som jag gärna skulle vilja investera i min fru, mina barn, min hälsa och mitt företag istället.

Idag blev jag lite ledsen när jag tänkte på det här just på grund av att alla högar med papper är som är ett resultat av utebliven arbetstid. Jag höll fast vid den här känslan ett tag för att se vart den ledde. För er som har varit på mina föreläsningar så är det inga naiva luftslott jag presenterar. Jag kan förstå värdet av alla känslor och förnekelse eller flykt för att låtsas vara något man inte är, är mycket allvarligt. Att därför ta lite tid för att se konsekvenserna av ett destruktivt fokus kan vara guld värt. (Förutsatt att man är medveten om det annars går man miste om den värdefulla läxan.)

Det som kom ut av det här var nog att jag ibland missar första steget när något jobbigt händer: Att acceptera. Saker som gör ont blir oftast mer hanterbara om man kan förlika sig med tanken att det är som det är. Sedan behöver man inte stanna där, det är dumt. Att åtminstone befästa det nya utgångsläget är däremot smart. I mitt fall så är det bara besvärligt att vara borta en månad om man inte har accepterat det. Om man har accepterat det då är saken betydligt enklare. Jag menar det kunde ju vara två månader som jag hade varit borta, eller tre...

Hur går det då med högarna? Jo, jag är på väg i kapp. Jag har säkert fått gjort 80 % om inte ännu mer. Snart är jag framme vid tillfället jag drömmer om: Då jag på allvar kan börja skriva min nya bok! Jag fullständigt vibrerar av lycka när jag tänker på det. Jag har samlat så mycket material det senaste året. Det skall bli så himla kul att ge mig i kast med det.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0