jespercaron

När jag gick i skolan så var arbetet som flygvärdinna något som i stort sett samtliga tjejer ville bli. Höll en föreläsning för en högstadieskola i Västerås för en tid sedan och frågade hur många av eleverna som drömde om att bli flygvärdinna... Inte någon. Tänk vad saker och ting ändras.

Min giss är att attraktionskraften på den tiden var just reseäventyret. På den tiden var det fortfarande lite av en lyxgrej att åka utomlands. Idag däremot är det något som var och varannan människa gör. För en del svenskar fler än en gång per år. Det finns med andra ord inte samma dragning till yrket längre.

Satt och studerade personalen när de servade oss ombord. Ett jäkla slit om du frågar mig. För att inte tala om att leva i en ständig jetlag. Skulle gissa att det kan påfresta rätt rejält på kroppen. Under vår resa fick de en hel del gliringar och oförskämdheter från passagerarna. Bland annat en arrogant svensk man som satt två rader framför mig. (Du ser hans hår på bilden) 

Jag kände med dom. Fylldes med en gång av en väldigt tacksamhet för det jobbet de gjorde. Bestämde mig för att göra det till min uppgift att ge dem så mycket positiva intryck som det bara gick. (Ett bra sätt att få resan att gå lite snabbare. 10,5 timmar på ett plan är rätt länge tycker jag.)

Vi hade en tysk flygvärdinna som hette Herta som såg väldigt stressad ut. Det gick dessutom inte en gång som hon passerade den där mannen som han inte sade något ofördelaktigt och varje gång så såg man i ansiktet på henne att det träffade henne.

Jag bestämde mig för hon skulle bli fokus för min resa. Jag skulle lyfta henne till en nivå som hon aldrig skulle kunna glömma. (Jesper... Vart kom ditt ego från egentligen? Jag vet inte men det känns bra.)

När hon kom till min plats bestämde jag mig för att le det största jag kunde åt henne och fylla henne på alla sätt jag kunde. Hon tittade lite konstigt på mig först. Som om hon undrade varför.

Det fina med ett leende om du inte redan lärt dig den läxan är att det smittar. När hon kom nästa gång gjorde jag samma sak... Ett stort leende och några vänliga ord om bra service. 

Herta var en fantastisk flygvärdinna. Hängiven och väldigt fokuserad på sitt arbete. Det hon hade tappat på vägen var bara glädjen i att göra jobbet. Jag var imponerad över hur oerhört många detaljer hon kunde ha igång samtidigt. När jag gick på toaletten bestämde jag mig således för att dela med mig av detta på allvar. Jag frågade om hon hade en minut över och det hade hon. Berättade då hur tacksam jag var för hennes förmåga att ge mig god service och hur imponerad jag var över henne. Det var stora ord men jag var uppriktig och menade allt jag sade.

Buskapet gick fram.

Det var som att väcka henne från en dvala. Som att tända en lampa på insidan. Det hade helt klart träffat rätt. Hon log mot mig och sade tack, det var precis det här jag behövde höra. När hon sade det så... lyfte hon mig. Min ansträngning fick lön för mödan.

När det var dags för nästa måltid insåg jag att hon skulle behöva möta den arroganta mannen igen. Undrade lite hur hon skulle reagera på det. Han kom inte åt henne längre. Hon var fylld.

Som jag ser det är det helt naturligt att vi kan ta åt oss när folk sårar oss och gör oss illa MEN det är lika naturligt att vi kan lyfta när någon ger oss komplimanger eller lyfter oss. Just därför bör vi sträva efter att koncentrera oss på att ge så mycket det bara går. Släpp lös den kraften ännu mer! Du har aldrig fått någon att må bra i onödan!

Allt vad du vill att andra skall göra för dig skall du också göra för dem.

Så enkelt är det!

Just do it!